Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖLJDEN AF
tre åldrarnas stämmor till en sång,
där jubel, ro och lugn blandas i
hvarandra. Då tyckas husen lyssna, och
då glider en mild förtjusning öfver
detta lilla hörn af jorden. Det är,
som om ett okändt väsen lade ett
finger på ens hjärta, och en ström af
välbehag går öfver i ens kropp.
Hvad var det för gubbe, som
begrofs i dag? Man kan ju aldrig känna
en människa i hennes lifstid; det är,
som att beskrifva ett haf, förrän ännu
någon kust rest sig vid horisonten.
Först döden ger en måttet på lifvet.
Och nu var han död.
Han hade haft ett kort hvitt hår,
ett kort hvitt skägg och glasögon samt
hade stödt sig på en käpp och alltid
varit följd af en hvit hund.
Hvar du kom i stadens
omgifningar, kunde du finna honom. Ena
gången såg du honom långsamt
gående mot aftonhimlen. En annan
åång såg du honom smeka hunden.
ter en annan gång såg du honom
genom en kikare betrakta luften, där
fåglarna flögo. Eller du kunde också
möta honom med händerna fulla af
blommor och refvor eller se honom
gräfvande inne på en åker.
Så mycket visste alla om hans lif,
så mycket visste också jag, men mera
vet jag inte.
Ändock tror jag mig veta mer, och
är det inte sant, hvad jag nu berättar,
så är det i alla fall en sann berättelse
om hvad jag tror, att han var.
Han hade ett vackert ansikte, men
hvarje del i ansiktet var så ful, att
en tanklös människa godt kunnat säga
afskräckande. Det har händt mig, att
jag förklarat ansiktet vara vackert och
mötts af
förvåning
Men jag har tänkt på detta ansikte,
och jag är nästan öfvertygad om en
sak. Skulle jag ha sett honom som
ATT TÄNKA 201
ung, skulle han kanske ha ingett mig
vämjelse.
Jag inbillar mig, att jag i hans
ansikte sett åldrarnas olika lager, sett,
hur det ena omärkligt övergått i det
andra och sett den utveckling, som
fanns mellan, låt mig säga, roten och
blomman i denne mans lif. Men det
ansikte, hvarefter jag dömer, är inte
alldeles detsamma, som de andra sett,
ty det är den bild, som detta ansikte
kvarlämnat inom mig.
Hvilka kunde hans föräldrar ha
varit, och hurudana vore de
beskaffade? De hade gett honom en låg,
rund panna, en klumpig näsa, små,
stickande ögon, utstående kindkotor,
en bred och elak mun. Hvar och en
af ansiktets delar bestämde honom
till råhet, hjärtlöshet och själfviskhet.
Likasom vissa blommor växa upp ur
en af orena ämnen gödd mark, så
tycktes han i enlighet därmed ha vuxit
upp. En människokännare skulle
kanske kunnat någon gång i hans lif ha
sagt om honom: Han har en
ondskefull karaktär. Som obildad kan han
komma att utföra brutala handlingar,
ja, brott. Som bildad kan han komma
att hänsynslöst och listigt trampa på
andras rätt och utan
samvetsförebråelser gå en grym väg genom lifvet.
Och hvad hade han då dömt efter?
Efter anletets drag! Men hvad voro
de? Den form, som hans föräldrar
mäktat gjuta för hans själ. Men hur
skulle denna form, som var
föräldrarnas verk och arf, och som var en
produkt af deras kroppar, hur skulle
denna form, som han själf inte hade
någon ansvarighet för, Som han fått
utan egen vilja, som han ej gjort
något åt, hur skulle denna form kunna
säga något om honom”?
Kan det smutsiga, leriga vinfatet
säga oss ett ord om det ädla vin, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
