Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 CECILIA
Och det bet, ville fru Maud ha sin
man ur jämvikten, hade hon fått det nu.
"En grälsjuk kvinna är nu heller
inte förförisk! sade han och gick
raskt in till sig med en hård smäll i
dörren.
Där stod nu fru Maud. Så fort hon
blef ensam kände hon en svidande
plåga öfver att de grälat och de skarpa
orden ringde i hennes öra. Hur
hade det gått till! Felet var naturligtvis
hennes. Så fult det lät, fy, att gräla!
Hur kunde de ge sig till att gräla, att
säga fula, vulgära ord till hvarandra,
utan orsak. Men det var som ett slags
trötthet, som tog sig det uttrycket, på
senare tiden hade det varit så, att de
knappt kunnat tala allvar, utan att det
slutat i dissonans. Barnfrågan t. ex.
vågade hon inte längre röra vid, han
ville inte förstå henne därvidlag. Om
hon bara var hans docka och var nätt
och nöjd och belåten hemma, då såg
- han inte hvad som rörde sig inom
henne, han frågade aldrig efter det. Om
hon varit vaken i timmar en natt,
brydde han sig om den verkliga anledningen
till det — nej, då var hon ”sjuk” eller
”nervös”. Och aldrig lät han henne
få del af sitt ...
Nu var han ensam därinne, kände
han samma bittra saknad som hon?
Hon tog ett steg mot dörren. Men
sinnet var inte mjukt än — med ens
flammade ordet Norafraser till för henne
och hon hårdnade. Hvarför hade han
icke själf förfärats öfver det och med
all makt velat få henne att glömma det ?
Hon sjönk ned på en stol och
fördjupade sig i ordet, gräfde ned sig i
det och fick så mycket af det och många
andra ord och småsaker som till ett
gissel med otaliga knutar. Med dem
piskade hon sin lycka och sig själf tills
WENDEL
hon var bragt i ett tillstånd af förtviflan
och ensamhet. Allt hvad hon drömt
som ung tycktes henne sköfladt,
hennes vänner voro icke vänner, utan
likgiltiga främlingar, hennes man hade
glidit ifrån henne. Han hade fått henne
— då var hans dröm förverkligad och
nu drömde han inte mer, nu var han
nöjd och belåten och hon kunde gå
under vid hans sida. Bara det skedde
utan skandal.
Vid det gisselslaget njöt hon som
munkarna förr måtte ha njutit, när de
piskade sig. Och ändå höjde hon det
gissel hennes sökande och hennes
nervösa eftergifter för känslostämningar
flätat åt henne och gaf sig själf
dråpslaget för den gången : hon hade inga
barn, hon var en ensam, onyttig,
öfverflödig varelse på jorden.
Sedan orkade hon inte mer och ur
mattheten och ett litet befriande
tåreflöde började en längtan efter maken
stiga upp. Inte fick de vara onda på
hvarandra, hvarför plågade de
hvarann! Hennes Torsten, som hon var så
stolt öfver och som bar allt sitt så
tyst och oförmärkt och som stod för
hela det vackra hem, där hon lefde.
Han ville se henne lugn och glad, var
det underligt? Och när hon log, trodde
han att hon var lycklig, var det inte
därför att han hade tillit till henne och
velat göra det bästa han kunde för
henne?
Hon reste sig, strök sig öfver
ögonen en sista gång, drog in andan
och gick mot mannens dörr. Med
hjärtklappning sköt hon sakta upp_den.
Advokaten Lebrun satt i en
länstol. Öfver knäna hade han utbredt
kvällsupplagan. Han sof.
Fru Lebrun stod ett ögonblick på
tröskeln och mättade Sig med synen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
