Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADVOKATENS UMGAÄNGE
Så sköt hon ljudlöst igen dörren och
gick med snabba steg till telefonen.
Rösten darrade, när hon begärde
numret och hon höll handen knuten medan
hon väntade på svar. Det kom och
hon talade så lågt hon kunde — för att
inte jungfrurna skulle höra — och
återvann fort fattningen. Från hennes
apparat utspann sig följande:
"Är docenten inne?’”
”Kan ni höra hvem det är?”
"’Ja, just jag — å& för all del, ingen
orsak, ni gick så tidigt, minsann.’”
”Nej, jag vet det. Ja, mitt ärende
till er är detta, bli nu inte förvånad —"”
”Alltid lika artig! Ser ni, saken är
den, att jag är ensam i morgon och
tycker det är tråkigt att sitta hemma,
kan jag få göra er sällskap i morgon
och äta middag med er?”
"Ni tycker inte att jag är fasligt
påträngande ?”
”Ja, det får ni bestämma, det gör
ungefär detsamma.”
”Klockan half sex, ja det blir bra.
Tack ska ni ha, vi träffas alltså.”
”Adjö ... det är jag som får vara
tacksam för att ni vill ha mig med!
Adjö så länge! (Med någon
uppskrufvad glädtighet.)
Afringning.
Hvad hade hon nu gjort? Seså,
äta middag med en af husets goda
vänner, hade inte herrar lof att gå ut och
äta när helst de behagade? Torsten
hade ofta telefonerat att han var
förhindrad komma hem till middagen,
samma rätt hade väl hon.
Nu var det i alla fall gjordt och stod
inte till att ändra.
Och därmed gick hon in till sin
man och väckte honom, varsamt och
vänligt.
Och hans obestridliga förlägenhet
227
öfver att ha somnat slog hon bort med
ett ädelmodigt leende, som fick honom
lycklig och chevaleresk den korta
återstoden af kvällen, öm och gladlynt.
Om sin telefonering kom hon ej att
nämna något. Och — det som var
gjordt, det var gjordt och kunde inte
ändras.
SJUNDE KAPITLET.
Nästa dags timmar runno bort i ett
förväntans skimmer, fru Lebrun
försökte förgäfves intala sig att det ju
inte var det ringaste märkvärdigt att
hon en gång skulle äta ute med en
herre, nej, med en gammal vän i
familjen, för all del – hon tänkte ju
knappt på hvad han var, det var bara
ett sällskap hon hade att tillgå, det var
så enkelt som helst. Men ändå gick
hon omkring med ett leende och ett
muntert intresse för förmiddagens
småbestyr, som förgylldes af skimret: det
skall hända mig något i dag! Det var
inte det vanliga, ”jag har något att
vänta på, jag har en anledning att se
på klockan, jag har något att vänta
på!” Så drillade det inom henne och
spänningen tog sig uttryck i en lust att
prata och vara meddelsam.
”Emma, ska vi inte ha oss litet
förmiddagskaffe,” frågade hon i dörren
till köket.
- Och där blef hon stående, medan
Emma villigt satte på pannan. Då det
blef färdigt drack hon det där ute
medan en kylig februarisol spelade på
hyllans blanka koppar och Emma, som
inte kunde förmås att sitta, utan stödde
armbågen mot ena höften för att få
någon hvila för den hand, som höll
koppen, gaf sin fru del af sin
lefnads
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
