Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HR G. V. ANBERGS DÖD
stigit ur, ty hans hörn upptogs af en
italiensk högre andlig. Jag blef
förskräckt och såg på klockan: hade jag
försummat sista serveringen? — Nej,
men det var hög tid. I korridoren såg
jag dock ett par ryssar tränga sig fram
för att nå tredje ronden. Jag steg upp
och följde i deras kölspår mellan
uppstapladt handbagage och i gången
rökande turister från middagsbordet nr 2.
— I detsamma hvisslade lokomotivet
och omedelbart därefter voro vi åter
under snabb gång.
Vi vaggade oss fram genom tre
långa vagnar innan vi nådde the dining
car och under vägen såg man genom
de frånskjutna kupédörrarna pikanta
och leende damansikten, hvars blonda
eller mörka chevelyrer voro som
silkeomspunna af de lätta resfloren af
autotyp, och som, ifrigt blossande på
lilleputtcigarretter, flirtade med vägens
korta bekantskaper. Det var ju en nog
så vanlig syn — men i vagnen närmast
restaurationen såg jag i en blink en
bildskön, blek, ensam dam af utpräglad
orientalisk ras. Hon kunde måhända
också vara judinna — allt gick, som
sagdt i en blink, ty just då slirade tåget
våldsamt till i en skarp kurfva och jag
hade så när stått på hufvudet. Som
det var, körde jag rakt i ryggen på
mina föregångare, ryssarna, och hann
endast mumla ett ”pardon!” då jag
redan var ute på kameraplattformen.
Men som mahognydörren skrällde igen
bakom mig och jag kände
luftförändringen isa ansiktet — erinrade jag mig
att odalisken i sista afdelningen var en
pendant till min kusin — den vackra
(tyvärr död!) fru P., född F.
Men — för att vara uppriktig —
den resande damen var ännu
vack
rare ....
»
259
Inne i matsalsvagnen var icke ens
tredjedelen af platserna besatt. Några
guldknappade stewarts dukade till och
med af ena långväggens dubbelbord,
och i kaféafdelningen hade redan
serveringen af det nykomna
minchenerölet börjat.
Jag såg på min nummerlapp och
fann att jag fått plats vid ett bord för
blott två. — Där satt redan en herre,
som just slutat sin hors d’oeuvre och
var i färd med att angripa
vermicellisoppan.
Då han såg upp vid min hälsning
kände jag igen honom: svågers
porträtt.
Jag satt och pillade på min starka
korf, på sardinen, schweizerosten och
rädisorna under fåfänga försök att
uppmjuka de små kalla smörbollarna.
Tåget rusade nu i väg med svindlande
hastighet slingringen var förfärlig och
vinflaskorna flögo ur hållarna, assietter
stjälptes och blomvaser och menukort
rullade på golfvets gummimatta.
Upppassarna betedde sig som akrobater och
deras handtering af soppterrinerna var
beundransvärd. Men stämningen var
glädtigt hög och vinlistorna cirkulerade.
Under intrycket af denna
gemytlighet var det som jag, emot min vana,
först tilltalade min .vis-å-vis.
En betydelselös fras — den sortens
idioti man har från sin ungdoms
parlörer :
”Jag förmodar vi icke ha så långt
kvar till Köln ?”
Han såg upp med ett välvilligt
leende (och då var han ej längre lik
min svåger) och svarade till min
häp
nad på ren högsvenska:
"’Om ungefär en och en half timme
äro vi där.”
Jag hade frågat på franska
(oklan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
