Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HR G. V. ANBERGS DÖD
en stark skälfning i hr Anbergs röst då
han svarade:
"Nej. Men den typen är ej så
ovanlig på detta tåg — förmodligen
är hon ryska.”
Vare därmed hur som helst. Men
jag misstog mig icke på en dödlig
blekhet som spreds öfver min bordskamrats
godmodiga ansikte då jag kom att säga :
”Vet ni, jag trodde att ni redan
hade lämnat -tåget! Då jag vaknade
efter en kort blund var ni borta och
er plats intagen af en italiensk präst
— men herre gud, hvad är det då
fatt ?”
Jag reste mig hastigt, ty hr Anberg
hade, hvit som servietten, fallit
baklänges vid mina ord.
I den nästan tomma vagnen var
betalningskyparen sysselsatt med
räkningars uppgörelse och de öfriga
vaktmästarna voro i bakre delen,
kaféappartemanget. Jag kunde obemärkt
hjälpa min landsman upp och till min
glädje såg jag honom hastigt återfå
normal färg.
”"Jag har ätit för mycket i för
angenämt sällskap, ” skrattade han. — ”Och
så älskar jag icke denna våldsamma
massage till vinet.’”’
Han hade fallit mot det bakom
honom stående väggfasta bordet och var
-helt oskadad. — Jag föreslog att vi
skulle återvända till vår kupé för några
minuters bekvämare hvila och
måhända samlandet af reseffekter innan
vi nådde Köln, dit vi nu raskt
när
made oss. Men han fick ett nervöst,
ja. ängsligt uttryck kring mun och
ögon.
”Hör, ” sade han hastigt, ”hvarför
inte stanna här eller i kaféet? Jag har
intet emot en kall visky för att få bort
sjö- eller låt oss säga tågsjukan.’”
261
”Gärna, ”” kunde jag endast svara.
— ”Som gammal praktiker medför jag
endast ett ordentligt kolli och det står
färdigt att langas ut i förrummets
bagagebox.”’
”Byter ni i Köln?” frågade han
hastigt.
Jag har aldrig kunnat afgöra om
det var en tillfredsställelsens, eHer
motsatsen, suck, han drog vid mitt
jakande svar.
”Så skils vi,” sade han endast.
Han vände sig om och grep i nätet
öfver våra hufvuden en ytterst dyrbar
och delikat arbetad
ryssläderportman
teau — faktiskt den smakfullaste jag
sett. Jag lade märke till att låsstenarna :
voro safirer. — Vid min ohjälpligt :
något för granskande blick sade han:
”Ja, den lämnar jag aldrig för en
minut ens efter mig i en kupé.”
Och han tillade litet konstladt
vårdslöst :
”Apropå. Hur vet ni att det var
en italiensk abbé som tagit min plats ?’’
”"Nå, det kunde naturligtvis också
vara en fransk — jag är ju ej katolik!
— men det var väl det att han såg så
mörk ut...”
Hr Anberg sade :
”Just därför kunde han i stället
vara — Sspanjor.”
Och därmed gingo vi genom den
lilla glassvängdörren in i kafébåset.
Knappt tjugo minuter
hvirflade vi dånande och hvisslande in
under Kölnerbangårdens väldiga
hallglastak och jag bjöd min tillfälliga
resebekantskap farväl. Vi skakade
hand med det konventionella au
revoirtillropet och skulle aldrig mer träffas.
— Icke bägge lefvande.
Då jag skyndsamt gick ut fann jag
ett mörkt ansikte pressadt tätt mot den
därefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
