Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
hon, orientalskan, var värd gåfvan : ..
Hade jag haft till disposition
förmögen
" heter som en gång gamla Mayer Am-
schel eller Erlanger eler Hirsch eller
. Bleichröder eller Mendelssohn, så hade
hon fått väskan väl fylld dessutom ...
Den satans bourgognen !
Men nu — nu förföljde mig minnet
af Anbergs bleknande ansikte, af hans
underliga, nervösa frågor, af hans
väska och den dyrbara omsorgen om
den, af prelaten i hans kupéhörn och
ansiktet mot rutan i Köln. Af hans
dolda ångest med ett ord.
Så var det väl också det att han var
svensk. Vi hade nog olika religioner,
men voro lika goda landsmän för det.
Och därmed steg jag upp i en fart.
Jag skulle åtminstone veta hvad det
intressanta parets namn och ställning
var.
Bakom marmordisken stod den
förbindlige portier som har en så slående
likhet med skådespelar H. vid
Dra. matiska teatern. Jag frågade honom
om min spanjor.
”"Vet icke, hr konsul, ”” svarade han,
”de bo ej här.”
”Men —
"Ja, förmodligen diplomater —
eller diplomaters agenter.
M’avez-vouscompris?
"Hm — nej — agenter ?”
”’Ja, de kommo för att besöka major
Anberg — en rysk militär, som dock i
vårt register står för ”rentier”.
”Anberg! Ryss!”
Portieren slog leende upp en af de
stora böckerna och visade mig
namnteckningen. Där stod:
G. V. Anberg, rentier. Under
”Hemort” stod det: S:t Petersburg.
Och under "”Anländt från” läste jag:
Rom.
-här.
HENNING BERGER
Det var ju lögn! Förutsatt att det
var min Anberg...
"’Säg mig, hur vet ni att han är
rysk major ?”
”Å — han dmerade i går i full
uniform med de besökande, ni i dag såg
De åto i lilla matsalen, ni vet,
en trappa upp.’
Portieren blmkade
”En sak till,” hv1skade han. ”De
två kommo i dag i en krämgul
automobil och körde också sin väg i den.
Faites attention : krämgul!”
”Ja — hvad mer?”
”Nå, ni vet inte det? Den färgen
får här endast hofvets autos ha.’”
För bråkdelen af en minut sade
mig min nedärfda misstänksamhet,
försiktighet, min slughet, rent ut sagdt,
att detta var falskt och galet
alltsammans! Men nästa sekund bringades
min likaledes nedärfda klokhet, min
instinkt till själfbevarelse, till tals — och
den sade: hvad rör allt detta dig?
Jag beställde väckning till klockan
half åtta, sade godnatt och fick replnk
på franska.
Så for jag upp till mitt rum.
+
Hade jag vetat hvad som den
natten förestod mig, hade jag ej gått till
sängs. Som det var gjorde jag några
memorandaanteckningar, skref ett par
bref och läste så ett kapitel i en af
Willys Claudiner, som jag hade med
från Paris till reslektyr.
Därpå släckte jag hufvudgärdens
gröna ampel och slumrade in.
Jag kände den äkta, riktigt sköna
reströttheten, det myllrade i benen och
det var ren vällust att få sträcka, vända,
hvila dem på dessa snölakan öfver den
spända Paradis-resårbolstern. Att
slappna till... att sjunka hän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
