Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
Bahytter knötos, galoscher söktes. Det
var många steg att trippa ännu, innan
dörren stängdes. Och när de väl voro
i spårvagnen, då satt den ena och
tänkte — — =— Släckte jag lampan i
tamburen? — — — Och den .andra
funderade — — — Tänk, om jag glömt
att regla för butiksdörren? — —
Men högt upp i sitt vindsrum stod
"Kattjungfrun’”. Hon hade dragit ut
byrålådan med de tomma etuierna. Och
för första gången sörjde hon öfver, att
alla glittrande smycken voro försvunna.
Hon hade velat pryda Fiola med allt
detta nu, men hade intet annat att gifva
än varma tankar och välönskningar.
Det var bara en liten ljusbit, som
brann och lyste osäkert. Hela det lilla
rummet var fullt af skuggor, som
tycktes krypa ut från alla hörn och
vinklar. Men genom fönstret i taket
smög sig ett hvitnande svagt sken, ett
underligt reflex från alla lyktor där
nere på gatan och det gjorde allt här
inne så fantastiskt.
Där ”Kattjungfrun” stod klädd i
en skrynklad sidenklänning, sådan
modet var för många, många år sedan,
fick hon en främmande prägel. Och
själfva ”Röde prinsen” strök sig mot
henne i undran.
Hvad hade nu händt?
Och ”Kattjungfrun” talade till
honom högt sina tysta tankar.
— — — "”Ser du, ”Röde Prins’,
Fiola skall offras i kväll för första
gången. Hon skall offras åt ett glupskt
vidunder, som har många hufvuden.
Hon skall gifva sin själs allra finaste
känslor, sin andes alla djupaste tankar.
Hon skall bära fram i toner det ädlaste
skaparen nedlagt hos henne. Hon
skall rycka sitt hjärta ur bröstet för att
söka värma det kalla vidundret. —
291
— Och vet du, ”Röde Prins’, hvad det
vidundret heter? I dag kalla vi det —
publiken — I morgon byter det namn,
då heter det — kritiken — därför att
då rifver det sönder och trampar ner.
— — Och jag har gifvit pengar, köpt
min biljett för att få vara med och se
hur mitt hvita lamm offras — — —
Men jag fruktar för människorna och
det är en sådan ångest öfver mig — —
Gå in i salen? — — Det vågar jag
aldrig. Jag skall stanna där ute i
trappan, så att jag hör fiolen. Och
nu, ”Röde Prinsen’, om Fiola kan
beveka det månghöfdade vidundret, då
skall jag åter börja tro, att det ännu
finnes varma hjärtan i världen — —”
Men allra mest upprörd af alla vid
gamla gatan var säkert gubben Jakob.
Det var alldeles, som om han själf
skulle uppträda. Han hade en sådan
hjärtklappning och var så röd i ansiktet
af idel oro, att tant Malvina måste gifva
honom stillande droppar.
Det var nämligen så, att den ädle
”Guanerius” blifvit tagen ut ur Ssitt
sammetsklädda fängelse. Och i kväll
skulle han sjunga under Fiolas fingrar
på konsertestraden. Gubben Jakob
stod vid den tomma, öppna fiollådan.
Och hans hufvud darrade. Den höga
stärkkragen klämde hans hals så, att
den pöste ut i veck.
”"Du tror kanske, att flickan skall
tappa fiolen ur händerna, du?’”
passade gubben Jonatan på att sticka in
försmädligt.
I detsamma stannade en vagn på
gatan och tant Malvina ropade, för att
undvika det hotande grälet — —
"Nu är slaktarens vagn här för att
hämta Fiola! — —"”
Och hon tänkte vid sig själf, att
det var en god idé, hon haft, att söka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>