Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— — - —
EN FIOLFLICKA
han håller under armen. — Det är
Fiolas hela program! Och han är så
orolig, att han glömt något nummer
hemma, att han oupphörligen måste
stanna och bläddra igenom
alltsammans, bara för att bli säker på att det
ej fattas något häfte. Och så måste
han nästan springa igen i oro, att han
kommer för sent. Och sen måste han
åter stanna i ängslan och vid något
upplyst butikfönster omigen noga se
igenom allt, bara för att han kom att
tänka på, att kanske något löst blad
kunde fallit ut, då han bläddrade
igenom packen nyss.
Och det går ända därhän, att han
tager några steg tillbaka för att se, om
ej något notblad ligger och lyser hvitt
bakom honom på gatan i skymningen.
En sådan där orons afton kan det
komma för en så många underliga
tankar och föreställningar. Inte att man
högt skulle vilja erkänna det ens för
sig själf. Men skrämseln finns i alla
fall där — — — Ensam på estraden
skulle hon stå, hans egen lilla
tonprinsessa. Det skulle bara vara för
henne att lita till sig själf då. Skulle
hon kunna bestå profvet? — — Tänk
om handen skulle glida, eller en fras
falla ur minnet — — —Min Gud — —
Min Gud — —
Han tänker så lifligt på allt detta,
att han i hörnet, just vid
Drottninggatan, innan han viker in till
Vetenskapsakademien, törnar ihop med
någon, som hastigt kommer gatan nedför.
Det var så alldeles nära att han
tappat noterna, men för att rädda dem,
tog han emot hela stöten med sig själf
och föll på knä ned i gatsmutsen.
Linkande och alldeles illa tilltygad: kom
han in i akademiens förhall. – Men
noterna hade han räddat.
293
I den väl upplysta tamburen
sprungo genast flere tjänstvilliga och
sysslolösa vaktmästare emot honom,
när han öppnade läderdörren.
De blanka mässingspoletterna
hängde ordentligt på de tomma
klädhängarna, stirrande mot Pim likt okänsliga,
gula ögon. Pim sökte trösta sig med,
att det var så tidigt än och därför
ännu ingen var kommen. — Beara
”"Stöfvelkungen” med familj höll på
att pälsa af sig i ett hörn. Pim hörde
som ur fjärran hur "Stöfvelkungen”
ifrigt rekommenderade vaktmästaren
att noga vårda familjens alla smutsiga
galoscher så att de ej skulle bytas bort
— och hur barnen grälade om en
borttappad vante — och det gamla
butikbiträdet ända in i det sista kämpade
för sin röda ylleväst, som ”
Stöfvelkungen” ville kränga af henne.
Men allt Pims intresse var bundet
vid dessa två stora röda och blå
biljettpackor, som en vaktmästare satt och .
vakade öfver vid ingången.
Detta röda och blå, hur hade det
inte fängslat och fångat honom och
härskat öfver honom hela denna
månad. Det var inte en timme på dagen,
som inte detta röda och blå egenmäktigt
gripit in i hans lif och dragit alla hans
tankar till sig. Tyrann hade det varit
öfver honom. Och det behöfde bara
visa sig igen, för att han strax skulle
krypa ihop i underdånig rädsla.
Pim hade så gärna velat fråga, om
det var något såldt. Men det var
omöjligt för honom att få fram det. Han
blef bara att stirra på, hur
vaktmästa
ren höll sin ena stora hand hvilande
mot biljettpacken med tummen vikande
redan hörnet på den öfversta biljetten,
liksom för att fortare kunna expediera
den, när köparen kom. Hans andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
