Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
gjutna kring foten», som våra mormödrar
älskade att uttrycka sig, fordras mer än
handtverksmässighet. Lästen, fotens
trämodell, som bör tillskäras efter hvar
kunds3 individuella fotfason, är yrkets
stötesten. Men lyckas den — då är
skomakarens och skons lycka gjord! När skaft
och ofvanläder äro tillskurna, fodrade och
färdiga, modelleras — nej, spännas de
öfver lästen. Vid ofvanlädret sys därefter
den innersta sulan, bindsulan, fast, och
Bild 19. Sotare (köksornas älskling och barnens buse).
ofvanpå den sättes sedan de andra sulorna,
mellan hvilka en bit tjärfilt lägges för att
hindra knarrningen, som numera — 0,
kulturens framsteg — icke anses modern
ens i de allra aflägsnaste landsändar.
Främst bland skomakarens arbetsattiraljer
märkes en omänskligt hvass knif med
läderomlindadt skaft, vidare träpliggar,
stift och slutligen sylar, som borra de hål,
genom hvilka den beckade sega tråden
trädes. Och den tråden har i stället för
synål ett svinborst i ena ändan.
MARY T. NATHHORST
Med bästa vilja kan man icke
inrangera sotaren eller borst- eller tunnbindaren
bland dem, som influerat någon af de
sköna konsterna. Sotaryrket (bild 19), i
sig själft så upphöjdt, står på absolut
själfständig grund utan ätteläggar åt något
håll. Denne köksornas älskling och
barnens buse betjänar sig af verktyg: raka
och rep med vidhängande kula och
granruska, hvilka ingen motsvarighet äga inom
andra yrkesgrenar.
Inte heller kan man påstå, att
borstoch tunnbindarehandtverken, trots likhet
i namn, sinsemellan äro befryndade.
Tvärtom äro de i mycket hvarandras
motsatser. Det förra är lekmansgöra — blinda,
fångar och aårbetsstugobarn sysselsättas
därmed; det senare däremot fordrar starka
armar. Enligt det gamla hederliga sättet
gick borstbindning (bild 20) till så här.
Uppifrån stacks en segelgarnsögla genom ett
af de förut borrade hålen i skaftet — eller
hvad man skall kalla trävirket på borsten —
och i denna ögla insköts en nypa rot, tagel
eller svinborst, hvilken veks dubbel och
drogs in i hålet genom snaran; så
träddes en ögla ned genom nästa hålo. s. v.,
0. S. v. Sist höggs borsten jämn mot en
hvass egg. Tunnbindaren (bild 21) arbetar
som sagdt på alldeles annat sätt. Hans
verktyg äro bandknifven, som holkar ur
vidjebanden, kreuz’et, som gör inskärning
där locket skall sitta, bandhaken, som vickar
bandet i rätt läge samt drifholten, en sorts,
hammare, som drifver ned det med fart
på dess plats. Materialet till hans kaggar,
fjärdingar och kar utgöres af ekstafvar,
när det ska vara särskildt solidt, och
stafvar af furu, när kärlet skall härbärgera
sill eller annan enkelhet. Dessa stafvar
— eller bräder — utsågas ur trädet så,
att årsringarna alltid gå parallellt med
stafvens tjocklek (ett par centimeter). Först
smalnar tunnbindaren af stafvarna i bägge
ändar, därpå pressar han in några stycken
af dem i ett järnband, utsätter dem för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
