Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DR LEWIS HENDERSONS PILLER
Jag bröt det och läste:
Dear Sir:
Your name has been mentioned to
us by a very high social person in
Sweden—Norway, as a prominent and
enterprising businessman of no
ordinary merits and ambitions. In
connection with this ample credit we beg you
to call at our private offices, 14, rue
Pigalle, in order to give you an
into2resting information.
We are, dear Sir,
faithfully yours
D:r Lewis Henderson,
Member Royal Surgeon
Clin. London.
Det var något i detta humbugsbref
som omedelbart förde min tanke
tillbaka på det för ett par år sedan
emottagna geschäftscirkuläret från Altona.
Märkligt nog uppmärksammade jag icke
genast hvarken adressen eller namnet,
utan tänkte blott på det hittills förgätna
dokumentet från ”ten Mayr’”. Det var
först då jag för andra gång
genomögnade den maskingjorda skrifvelsen
som jag slogs af namn och ort och såg
i en blixtvision den röda ingången och
portvaktens axelhäfningar.
”Min kära Louis, ”” mumlade jag
under duschens strilstrålar, ”det är väl
starkt! Du är den fräckaste kanalje,
jag hört omtalas. Aber — vänta, min
gosse, tills du får höra om onkel
Israel ...”
Och efter en omelettfrukost på Café
de Paris for jag upp till rue Pigalle.
å
Det var icke samma portier som
aftonen förut, hvilken nu tog emot mig.
Det var syn- och hörbarligen en tysk
— förmodligen elsassar2. Han var izallt
337
höflig och lät mig vänta i ett tämligen
tarfligt rum, möbleradt med
plyschmöbler, som i den silfvergrå
dagsbelysningen sågo ut som gamla pudlar,
hvilka börjat själfäta sig.
Jag frågade äfven denne concierge
om han kände hr Heckel? — Nej, det
gjorde han icke. Så kom jag att tänka
på att den unge mannen ju mycket väl
kunrde ha haft anledning byta om namn.
Efter en väntetid af nära tjugu
minuter öppnades en liten tapetdörr i
hörnet bredvid kaminen, och en ung
dam, som såg ut att ha varit med om
lite: af hvarje, bad mig följa sig. Jag
kunde ei frigöra mig från intrycket af
något Barnumartadt, cirkusaktigt, något
af ambulerände marknadsgyckel öfver
denna apparat. Det formligen luktade
svindel.
Vi gingo genom en lång gån2 som
till min förvåning vindlade genom två
étager. Tydligen var här ett
sammanbyggdt hus med kvarterfasad åt en helt
annan gata. Vi kommo snart in i en
bredare, ljusare och mycket elegantare
korridor och gasen aflöstes af
elektricitet. Framför en mahognydörr stannade
min ledsagarinna. Hon smålog och såg
på mig med en underlig blick. Jag
blef en liten smula förvirrad, ty det
verkade antingen som en anmodan om
drickspengar eller också — eller också
— ja, ia, det är nu detsamma...
Jag nöjde mig med att böja på
hufvudet och heit raskt öppna den stora
dubbeldörren. Den slöis tyst bakom
mig och jag var ensam i en stor sal.
Eller rättare salong. Och det en
salong som hette duga. Den var i
stor empir, med väldiga speglar,
kolonner och kaminfriser. Och allt,
sidengardiner, marmorbeläggningar,
bronser, Dbeslag, vaser och den storce
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
