Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
innerligaste och bästa tankar — inte
se på programmet med alla dess
bokstäfver och nummer — inte bry sig
om andante och allegro och scherzo
— bara lyssna till musiken och låta den
måla fram tonbilder åt sig och låta sig
föras bort af dem, låta sig lyftas upp
från stentrappan, högt upp dit ingen
kunde störa henne.
Flygelns första breda ackord hade
väckt upp henne likt en lystringssignal.
Nu visste hon att Fiola stod där inne
på estraden.
De första sjungande tonerna af
Corellis andante religioso darrade en
smula. Liksom små ängsliga fåglar
kommo de alla fladdrande ut till
”Kattjungfrun” — osäkra och skrämda
jagades de, som om de ville gömma sig
hos henne, undan allt. Och hon tog
dem alla in till sig och hviskade — —
— "”Minnes ni ej ”Stora basen’?
Minnes ni då ej, hur den kunde bygga
toner lugna och bärande starka likt
broar af ljud i luften. Sjungen då som
’Stora basen’, forma tonerna, liksom
han lärt er det — — — breda — —
djupa — — —"
Vaktmästaren, som stod på afstånd
och gaf misstänksamt akt på henne,
hade att berätta sedan för de andra,
att den underliga människan i trappan
suttit och hviskat för sig själf hela tiden
som en riktig trollpacka.
Och det var också, som om hon
kunnat trolia. Ty de följande tonerna
flöto stora och breda. De kommo ej
för att gömma sig nu, utan för att bära
och lyfta. De togo henne med sig till
en gammal, italiensk kyrka. Och nu
satt hon ej mer ute på läktarens
stentrappa, utan under hvälfda spetsbågar
mellan väggar af mörknad guldmosaik.
Och marmoränglar med milda, sköna
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
ansikten bredde stora vingar ut öfver
henne. Och det var någon, som sjöng
med en röst så jordiskt varm som en
människas och på samma gång så
obegränsadt och vidt famnande som en
orgels.
”Guanerius” lät allt sitt välljud
svälla fram under ”Fiolas” fingrar. —
Men ”Kattjungfrun” väcktes till
verklighet af att vaktmästaren
gläntade på dörren till konsertsalen, i
detsamma som första numret slutade och
”"Stöfvelkungens” starka röst hördes
ända hit ut. ”
— — "”Applådera då, ungar! Det
är därför ni äro här — — Stampa
med nya skorna! In ska vi ha Fiola
en gång till, om också sullädret ska
spricka — —"’
Det finnes små lätta eldflugor, som
gnistra för att slockna och tändas för
att dö, som fladdra i irrblossdans för
att förvåna mer än att värma, som lysa
och flamma till liksom i häxeri som
gnistra och blixtra och blåsas ut till ett
intet i samma lekande sekund.
Det är pizzicato.
Pim var så rädd för det, när det
skulle komma, hade väntat det hela
tiden och bands nu af ångest midt i
leken, som ej var blott lek för henne,
som framlockade den, utan tungt
allvar, med många, många mödosamma
stunder där bakom.
Där Pim satt längst bort i salen
och ängslades, kom det för honom en
sådan stark åstundan att hjälpa och
bistå henne, som stod där ensam på
estraden, att han tyckte, att han kunde
göra allt för det. Och den tanken
lämnade honom ej, att om han
uppriktigt ville offra det, som var honom
kärast i denna stund och hade det
största värdet för honom just nu, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
