Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
melen och alla de spetsiga, smala
silhuetter af torn och spiror förtona till ett
obestämdt intet. Öfver den svarta
staden sväfvar ett ljusrödt töcken —
darrande lätt och fint. Det är återskenet
af alla de ljus, som brinna där nere
mellan de höga husen, på de stora
torgen och i de djupa gatorna. Men för
den, som dröjer på däck, när staden
försvinner i fjärran, synes hamnens
lyktrader stå som mångradigt pärlband
af ljuspunkter mot svart.
Fiola ligger på knä mot en
spjälsoffa vid relingen. Hennes resväska
står bredvid henne. Vinden tränger
genom hennes tunna kappa. Men
fiollådan har hon lindat in i en filt för
nattfukten. Och hon håller den tryckt
intill sig, medan hon försöker att se
genom mörkret, där ingenting är att se.
Och ändock kan hon se alltsammans
också med slutna ögon.
Nu vänder morbror Pim hem. På
ena sidan har han slaktar Bengts hustru
och tant Malvina, på den andra de båda
fröknarna ”Pappersknif”. Och ändock
vet hon, att han är så alldeles ensam.
Hon känner hans ensamhet och sin
egen likt något oändligt sorgligt.
Och Fiola vet, hur slaktar Bengts
hustru talar just nu. Hon talar om
Fiola, som nu reser till den stora
staden Petersburg. Hur skall hon reda
sig! Är icke.Pim orolig för henne?
Men mest talar hon om den goda
matsäcken, hon själf ställt i ordning åt
henne. Det bästa af allt, som fanns i
butiken. Och tant Malvina hamrar med
sin käpp mot stenläggningen — — —
”’Hon reder sig nog — — — hon reder
sig nog, vår flicka — —.” Och
fröknarna ”Pappersknif”’, de gå i fötterna
på hvarandra, bara i välmening, att ej
gå i vägen och störa morbror Pim i hans
surg, som de ana.
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
Och Fiola tänker på, hur de alla
söka sig fram nu i hamnens halfmörker
bland allt upplag och bråte, hur de
snubbla öfver järnvägsskenorna, tills de
slutligen stanna framför elektriska
spårvagnens hållplats bakom tullhuset. Och
vagnen kommer hvinande med
blinkande lyktor. Morbror Pim hjälper
damerna upp, artig som alltid. Man
krusar om, hvem som först skall stiga in.
Det finnes god plats, ty det är den sista
vagnen nu på natten.
Men själf går han ensam den långa
vägen hem öfver alla broar, genom öde
gator. — Ty han vill gå länge i natten.
— Fiola ser den lilla hopknutna
gestalten, med den fula skuggan, som
växer och minskas, allteftersom han
närmar sig lyktljusen. Det är som en
svår plåga nu, att ej få vara hos honom.
— — Du käre, käre morbror Pim — —
Fiola vet, att han går så långsamt,
därför, att han är rädd för något i denna
natt — därför att han vill uppskjuta
det ögonblick, då han skall öppna
dörren till den lilla verkstadsbutiken.
Ingen har tändt ljus och ingen har
lagt ved i kakelugnen. Ingen har dukat
bordet med hvit duk och ingen hjälper
af honom med rocken. Och ingen
hälsar honom med — — — ”God
afton, käre morbror Pim — —"”’
Det är allt detta, han är rädd för.
Ty svårt är det att känna sig så
obeskrifligt och obevekligt ensam.
Och Fiola hviskar ut i natten — —
”"Förlåt, att jag gör dig den sorgen,
men du vet ju, att jag måste resa — —"’
Längre och längre far båten genom
mörker öfver bläcksvart vatten. Här
ute i skärgårdens natt är samladt allt,
som finnes af mörkrets alla nyanser.
Det som rufvar längst bort vid
horisonten är ”mörkrets mörker”’, och det ger
liksom en förnimmelse af, att det borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
