Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 CECILIA
”Skulle det kanske inte ha varit
meningen hela tiden, hva’, Magda?”
Han lade armen öfver hennes axel
och sänkte sin glada, blixtrande blick
i hennes med ett godmodigt leende.
”Hvad menar du?” sade Magda,
och böjde sig smidigt undan hans arm.
”Oh, come along, Magda, inte är
det väl af en slump du nu för tredje
gången haft vägen hitåt, hva?
Hvarför kan du inte vara uppriktig mot mig
och säga, att du inte unnar mig att
vara därinne. Där dina fina
herrbekanta få sitta och dåsa hvarenda dag, ”
tillade han.
Och för den mörka sky, som nu
drog öfver hans bruna, vackra ansikte
föll Magda till föga.
O, säg inte så! bad hon
ånger
fullt. ”Du vet att jag har förtroende
för dig, ack, Charlie, har jag inte
visat det?”
”Jo,” mumlade han, fast med ett
visst buttert trots. ”Men jag ska gå i
ledband hos dig, du är lika sjåpig som
alla andra kvinnfolk, du, fast du tror
du är mera kavat, Magda!” De hade
hunnit till Centralpalatset och där
stannade han och tog henne hårdt om
handleden. ”Ska jag nu skickas af igen,
som en hund, som bara lyder, ska jag
ut igen bland främmande, ska jag svälja
och lyda igen som vanligt! När jag
har fått något här för mig ensam, något
för mig, jag som varit utan i alla år,
ska jag då lämna det tvärt på skifvan
igen bara för att jag inte är så fin som
dina gymnastiklöjtnanter! Dam it, jag
skulle kunna svänga dem rundt en med
hvar hand, de där förbannade .. -.”
”Släpp mig,” sade Magda kort.
”När du talar så vill jag inte höra dig,
det vet du. Släpp mig, rör mig inte,
jag vill gå hem."”
WENDEL
Och i hennes ansikte afspeglade sig
nu samma mörka trots som i hans
nyss. Men han var man och hon
kvinna, och han hade i det ensamma
lif han fört lärt en otrolig vördnad för
kvinnan och därför slog han genast om.
”Jag är ett fä!” sade han, men så
hjärtligt menadt att Magda brast i
skratt.
”"Du är bråkig och bångstyrig och
jag ska gå som på nålar för hvad du
tar dig till, sade hon ömt och strök
hans rockärm med en skygg, hastig
rörelse. ”Du vet att du snart måste
resa, Charlie, och jag är så rädd, ja,
bli inte ond, men att dina pengar ska
ta slut ...”
"Tror du att jag är en fullkomlig
lymmel? Ånej, jag vet nog hvad du
har gjort mig, lilla tös, och du behöfver
inte vara rädd. Men ser du, nu känner
jag mig mindre hemlös än jag gjort på
åratal — kan jag inte få ha den känslan
litet till, bara litet till ännu! Du som
gått hem till ditt hvar dag som året
ger, du vet inte.
Han bet sig i lappan och blinkade
som ett barn.
”Tala inte så, säg ingenting mer.
Jag vet alltsammans, kära... Usch
nej, nu bli vi sentimentala midt på
gatan. Jag måste gå nu. Är du en
söt gosse nu, hvad, och glad igen?”
Hon räckte ut handen och han tog
den våldsamt häftigt.
”Magda, du är en helvetes stilig
flicka ”
”Inga svordomar!” sade hon,
”minns! Adjö då till härnäst.”
De voro ett par ovanligt vackra,
starka, friska människobarn där de
stodo midt emot hvarann. Hon med
något på en gång kamratlikt och
modersömt i den öppna blicken och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
