Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
"Det börjar bli’svalt, madame,” säger
Jacques. ”Fryser inte er lilla flicka?
Hon är så stillsam. ”
"Ja, hon är stillsam. Men hon har
också nyligen varit mycket sjuk. Fryser
du, Anjuschka, älskling ?”
Hon tycks ej förundra sig öfver att
Jacques tilltalat henne och svarar helt
naturligt. Hennes röst är mild, ännu
mildare när hon talar till barnet, och hon
har ett utländskt tonfall. På Jacques ser
hon knappast.
Han frågar:
”Ni är ryska, inte sant, madame?”
”Ja,” svarar hon lika enkelt.
Flickan fryser ej; nu leker hon i
sanden, gräfver med träskeden och fyller den
lilla hinken. Emellanåt ser hon upp på
modern med ett uttryck af rörande
tillgifvenhet. ”De äro utländskor,” tänker
Jacques, ”och de ha endast hvarandra; de
äro ensamma. Men hvad göra de här?
Hvarifrån komma de?”
Han säger:
”När jag ser ett litet barn, just ett
sådant litet vackert barn som er dotter,
madame, måste jag alltid tänka på alla
öden, som vänta. Någonstans, kanske i
denna samma park, leker en liten gosse.
Han låter sin båt segla i bassängen
därborta och tänker på ingenting annat. Men
en dag blir han den, som kommer att
säga hårda ord — sådana hårda ord, som
man alltid bittert ångrar, då de ej mer
kunna göras osagda.”
”Ni låter så trist, monsieur,” sade
kvinnan, ”och kanske också litet bitter.
Är det så nödvändigt att hårda ord sägas?”
”Måhända inte,” sade han då och lät
det falla.
Det blef tyst. Framför mannen och
kvinnan lekte barnet. Hon samlade
sanden i en liten hög och stack kvistar i den.
Hon plockade ihop små stenar ur gruset
MARIKA STJERNSTEDT
och byggde däraf en mur kring
sandhögen. ”Nu kan ingen komma in,” sade
hon.
Se mamma, det är vårt hus, och jag
har satt in blommor i rummen; det är
ditt rum och här är mitt och ingen
människa får komma in i huset.
"Får inte jag komma in?” frågade
Jacques.
Barnet såg på honom, hon hade icke
tänkt på honom. ”Jo,” sade hon blygt.
Men så sprang hon upp, klängde sig
intill modern och hviskade:
"Hvad heter han?”
"Jag heter Jacques,” sade Jacques och
log mot barnet. ”Du ska inte vara rädd
för mig, Anjuschka. Jag är snäll.”
Den lilla skrattade och såg åter
spörjande på modern, som också log.
”Ja, han är snäll, ” bekräftade hon.
”Men nu börjar det bli sent. Vi måste
gå hem.” ,
Jacques frågade:
”Tillåter ni, att jag följer er till
grindarna, madame?”
Ryskan böjde på hufvudet.
sig alla tre i gång.
Jacques sade:
”Tag ej illa upp att jag talat till er
och att jag ännu försöker stanna i ert
sällskap, madame. Det var ingen
oförskämd eller ond mening i det.”
”Det förstod jag,” sade hon blidt.
"TJa, ni förstod det. Om ni visste ...
Jag kände mig mycket ensam, något hade
händt som gjorde mig ondt, ja, det hände
icke senare än i går, därför kunde jag
icke ännu i dag vara helt i jämvikt igen.
Jag tänkte på hvarför människor plåga
hvarandra så mycket och hvarför
kärleken brukar så många lögner och på
att man måste förbi detta. Man måste
lära sig att vara enkel och god. Är
det inte så? Jag längtade efter detta
De satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
