Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÅGEL BLÅ
och ångrade de hårda ord jag själf sagt.
Jag kände mig eländig och längtade efter
att kunna göra någon godt. Kanske var
det åsynen af ert lilla barn, som först
väckte detta inom mig. Jag tänkte på
att om jag lefde under ett sådant litet
barns ögon, skulle jag kanske lyckas bli
sådan som jag ville. Det var då ni kom
och satte er på bänken bredvid mig —
åtminstone förefaller det mig nu, att det
var så jag tänkte och då ni kom. Jag
tänkte på, att ni kanske också känner
dessa drömmar, som aldrig bli verklighet,
vår åtrå efter det goda och vackra från
hvilket hvardagslifvets alla
vedervärdigheter så lätt slita oss.”
”Ta,” sade hon och böjde på hufvudet.
”Jag vet.”
Det började skymma, dagen var ej
mer så klar. Barnet småsjöng för sig
själf. Dét var en liten fransk visa som
Jacques mindes från sin egen barndom.
Au clair de la lune,
Mon ami Pierrot,
Préte-moi ta plume
Pour écrire un mot!
Ma chandelle est morte,
Je n’ai plus de feu,
Préte-moi ta porte
Pour l’amour de Dieu!
Hon tog om den igen och igen. De
kommo ner mot den stora åttkantiga
bassängen, kring hvilken ännu många barn
lekte. .
"Har du inga lekkamrater,
Anjuschka?” frågade Jacques.
"Nej, ” sade hon.
”Ni är ensam här i Paris, madame ?”
”Ja,” svarade modern. ”Vi bo på
pensionat. Jag väntar på... Kanske resa vi
hem i sommar.”
”Det är snart sommar,’
”Ja,”
,
sade han.
Han frågade:
”Längtar ni?”
”Jag vet knappt. ”
”Längtar du, Anjuschka?”
”Ja,” sade barnet.
”Då blir det väl som Anjuschka vill ?”
Modern log flyktigt och svarade ej.
De hade nått grindarna mot Odéon.
En kvinna bjöd ut rosor ur en korg och
Jacques köpte en knippa och gaf den
lilla flickan.
”Orkar du bära dem?”
”Jar”
Hvad hennes ögon strålade. ” Tack,”
sade hon och sträckte sig emot honom.
”Hon älskar blommor,” förklarade
modern — och äfven hennes ögon lyste nu.
Så stodo de ett ögonblick tysta, innan
hon räckte Jacques handen till farväl.
”Adjö, Anjuschka,” sade han och tog
också barnets smala hand. ””Glömmer du
mig nu strax?”
”Nej. Men kommer du inte tillbaka
i morgon, när vi gå i trädgården ?”
”Kanske, ” sade han, ”kanske” — och
än en gång lyfte han hälsande på hatten,.
när de två nu lämnade honom och gingo
bort till den stora omnibusen som
väntade.
Ännu långsammare än». förut tog
Jacques själf åt höger. Han hade glömt
sin middag och det började bli rätt sent,
men han kände alltjämt ingen hunger.
Hvad denna stund gjort honom godt. Han
mindes barnets klara och oskyldiga ögon
och äfven moderns blida röst. Hvart
gingo de nu? hvarför frågade han inte?
De försvunno och han var åter ensam.
Talade de om honom? Frågade barnet:
säg, mamma, var han inte snäll? — och
hon gömmer sitt lilla ansikte bland de
fuktiga rosorna...
Han tänkte på Joannas skärande röst,
då hon var vred och hånfull — men nej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
