Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lnn 1EE
ADP NINGLS ST
R
EN FIÖLELICKA, F
TAFLOR UR ETT MÄNNISKOLIF.
ar ELSA LINDBERG-DOVLETTE.
(Forts. fr. föreg. häfte.)
Det fanns för en tid tillbaka en gammal gata i Stockholm och där bodde de förunderligaste
människor. — Puckelryggen Pim, som var urmakare och "fioldoktor"; gqubbarne Jakob och Jonatan med deras
barska hushållsfru tant Malvina; slaktar Bengts hustru, som handlade med korf, men gömde på ett
blått rum’". där hon hvilade sina tankar från mat; "Stöfvelkungen", som hade stöflar både + tak och t
källare; fröknarna "Pappersknif", två blyga gamla systrar, som ägde en liten pappershandel
och"Kattjungfrun’", som bodde på vinden och om kvällarna satte ut mat åt gatans hemlösa kattor. Alla dessa
enades i sitt kärleksfulla intresse för Pims lilla systerdotter Viola, eer Fiola, som hon kallades, därför
att hon spelade fiol. Hon ägde nämligen förmåga att spela fram just det, som hvar och en mest
längtade efter. Och därför lät också gubben Jakob henne ibland spela på sin dyrbara fiol, som efter den
ryktbare instrumentmakaren kallades "Guanerius". Och Fiola fattade en stor kärlek till det ädla
instrumentet. För att vidare utbilda sig profvade hon in i Konservatorium och blef först antagen till
aspirant, sedan till elev. På det att hon skulle kunna resa ut och studera till Paris, samlade man ihop
pengar och sedan hon yifvit en konsert, reste hon, följd af den gamla gatans alla förmaningar att
ar
beta duktigt.
Men vid sn återkomst insåg hon snart, att hon ej hade någon framtid här hemma. Och
sedan hon fått ett bref från Petersburg, reste hon för att pröfva sin konst i främmande land.
TRETTONDE KAPITLET.
PÅ RESA”.
Isen har ej kommit på allvar än.
Det första lilla isstycket mötte
visserligen redan för länge sedan som en
vinglande skör liten skifva, skuren i
rokokons svängda, ojämna linjer. Och
sedan gledo de ju också rundt om båten
fler och fler — ett bortkommet, osäkert
sällskap, som ingen tyckte var något
med och som ej ens var isbandets
förpost, utan blott lösdrifvare.
Men plötsligt var den då där —
den tunna, blåhvita randen, som gaf en
sträf, säregen kyla åt luften och talade
om, att nu skulle den stora isen strax
komma.. Och när fartyget skar
igenom denna isens förpost, klingade det
sprödt och tunt, som när glas krossas.
Och i båtens skummiga kölvatten
darrade och skakade de spetsiga
skärf29.
vorna med hvassa kanter mot
hvarandra.
Sen var det, som det mäktiga
isbandet mötte och stängde af vägen.
Fartyget skälfver i sina innersta
fibrer. Maskinen saktar af, tystnar
nästan. Och det blir för alla plötsligt
som en tom saknad efter allt detta
enformiga buller, som man nyss ej ens
hörde på. In öfver allt sveper som en
kylande andedräkt. Maskinen vaknar
åter, forcerar hårdt likt ett hjärta, som
klappar, sprängande vildt af längtan till
något farligt och stort.
Det är då, som isskeppet störtar
sig i isens hvita famn.
— Och hafsisen, det är ett
hemlighetsfullt land. —
På en enda, gnistrande kall natt
kan det växa ut till omätlighet och på
några solljusa dagar försvinna och
förintas. Det är ett land, som ingen har
känt och ännu aldrig någon karta
bun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
