Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
Kanske jag också kunde få uppträda
på någon välgörenhetskonsert och få
några lektioner i familjer af hennes
umgänge. Och på så sätt förtjäna. —
Tänk, var det inte vänlig af henne?’”
Och Fiolas ögon tindrade.
Doktor von Wullt fyllde åter på
hennes glas. Hon intresserade honom
verkligen. Och han måste alltid undra
öfver de ögonen. Voro de gröna eller
bruna, eller var det ögonhårens
gyllenbruna färg, som gaf en sådan säregen
guldglans åt blicken ?
”T alla fall,” sade han, ”bör ni
inte så alldeles uteslutande säkert lita
på er ryska generalska. Ni där borta
i Sverige, som ha så få generaler, tro
alltid, att en generalska är något
alldeles särskildt extra. I Petersburg ha
vi en hel massa, som bära den titeln,
utan att egentligen äga motsvarande
rang och ställning inom societen. Så
ha inte alltför stora och säkra
förhoppningar, om er generalska.” — Men när
han såg hennes nedslagna min, tillade
han hastigt. — — ” Förtro er till mig!
Det blir jag, som kommer att hjälpa er
fram.” Och han gled henne ännu litet
närmare.
”Ja, tack, så mycket, ni kan inte
tro, hur förfärligt tacksam jag är.’”
Och där Fiola satt instängd och
inklämd i sitt soffhörn försökte hon att
i sittande ställning åstadkomma en
riktigt svensk, liten flickaktig nigning.
”Men berätta i alla fall om den där
pensionen i Paris och om er
generalska. Det vore roligt att höra, hur
ni hade det i Paris, när ni studerade.”
”A, af Paris såg jag inte mycket,
jag bara arbetade, jag. Och pensionen
var en sådan där liten, som hade ett
rum afdeladt till fler genom
pappväggar. Och bakom en sådan där
papp
449
vägg bodde jag. Det var rum för fiolen
och mig, men inte heller för mera. —
Bara för skalor och etyder förstås —”.
""Berätta mera!
höra!”
Och Fiola berättade. Och när hon
såg glimten af intresserad beundran i
hans ögon vid någon rolig vändning,
vid någon lustig beskrifning eller
drastisk skildring, försökte hon behaga
honom än mer genom att förlöjliga så
mycket som möjligt.
— — — "”Innan hon ännu alls hade
kommit, fyllde hon hela pensionen, den
där ryska generalskan. Alla dagar fingo
vi höra något om henne. Hon var där
Det är roligt att
öfver allt. På hennes plats vid bordet.
fick ingen sitta. Och en gång höll jung-:
frun på att af misstag gifva hennes
servietring åt en annan af pensionärerna
och då blef madame alldeles utom sig.
Samtalet vid bordet rörde sig också
mest om hvilken rätt generalskan tyckte
mest om och hur kaffet skulle kokas
för henne extra. Salongen upptogs
också helt och hållet af generalskans
minnen. Och jungfrun och madame
också buro generalskans brustna
sidenkjolar och blusar om söndagarna.
Så kom hon då en kväll helt
oväntadt. Vi sutto alla i matsalen då
madame flög ut och välkomnade henne
nere på gatan. Jungfun försvann också
från tallrikar och allt. Jag minns, att
något stort kom in genom dörren,
något, som förde med sig en doft af stark
jasminparfym och ryssläder. Så
kommer jag ihåg en lång, nedtrampad
sidenvolang, som släpade dammig öfver
golfvet, och ett tjockt, grått flor, som
aldrig togs af. Alltid bar hon det grå
floret sen draperadt på något sätt, än
’som fischy och än som schal och än
fladdrade det öfver hatten. Hon talade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
