Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN UNDERJORDISKA ORGELN
Jag tyckte att örat ännu bar
ljudförnim
melserna underifrån, som när man står
på en klippa vid hafvet och hör vågorna
spela mot hennes fot.
Jag vandrade långsamt hem till
hotellet, alltjämt grubblande på den okända och
likväl bekanta melodin.
I den som en vindeltrappa sluttande
och krökande hotellgatan mötte jag en
stor, röd automobil, hvars oerhörda
lyktögon glodde mig rakt i synen och nästan
bländade mig. Det såg barockt
egendomligt ut. Den i skymningen än mer
framträdande medeltidsmiljön, och så detta
vidunder med det skarpa acetylenljuset. —
Det var den första bil jag sett på snart
två veckor.
”Alltså resande,” tänkte jag, ”gu’
vare tack och lof att jag far i morgon!’”
En pälsklädd chaufför var ende
passa
gerare, men plaids, fällar och pälsar,
ka
stade på sätena, visade att antalet
resande ”varit åtskilliga”. — Auton kunde
bekvämt utom i’esgods rymma sina åtta
personer.
Den svängde in i en gårdsport där jag
sett att garage var anordnadt.
Jag kastade ännu en blick uppåt
staden innan jag under guldhjortens snidade
bild med den röda lyktan steg in i
hotellhallen. Himlen var klar och stjärnsållad.
En doft af blommande magnolia steg från
dalen, där Tauber svagt sorlade i sin
smala fåra mellan kvarnhjul och
kiselstenar.
”Farväl, vackra idyll, adieu,
Rothenburg!” mumlade jag sentimentalt och
öppnade glasdörren.
Hallen var klart upplyst. Från
matsalen hördes lifligt pratande och
skrattande stämmor. På disken var en stapel
resväskor, paraplyfodral, gummikappor
och autokorgar.
Denna annars högst vanliga hotellsyn
495
fastnaglade mig vid tröskeln som hade en
vålnad visat sig. — Och det var en
vålnad; en blodig vålnad till på köpet, som
skymtade i mitt minne. — Ty öfverst på
godstrafven stod en röd
rysslädersportmanteau med glänsande guldbeslag och
blixtrande blå safirer. Det fanns blott en
sådan äkta lyxpjäs, och jag hade aldng
glömt den:
Herr G. V. Anbergs resväska.
»
En half minut återkallade bakom mina.
slutna ögonlock synen af min landsman
ombord på lyxtrainen och utsträckt liflös
på golfvet i Hötel Bristol i Berlin. Men
därjämte framträdde på plåten med
kanske ännu större skärpa dragen af den
spanske abbén och österländskans bildsköna
anlete. — Nu, om någonsin, skulle jag ha
tillfälle försöka lösa en gåta. I denna
lilla håla voro råtthålen lätt räknade.
(Denna liknelse som verkligen
korsade min hjärna var det mest parodiska,
jag kunde ha utfunderat till symbol. Det
skulle händelserna snart visa.)
När jag hörde värdens vänliga röst,
frågande om jag skulle resa i morgon
svarade jag därför:
”Nej, jag har ångrat mig! Vädret har
blifvit så vackert att jag stannar ännu ett
par dar! — Det är svårt att slita sig från
Rothenburg ...”
Han log smickrad och jag gick upp
till pulpeten där journalen för resande låg.
”Nå, nya gäster. Nu börjar säsongen.
— Det är väl inte landsmän ?”
Jag vet icke, men det föreföll mig som
dröjde eller öfvervägdes svaret. Så sade
herr Mäller, hotellvärden, i, förekom det
mig, något sväfvande, men alldeles säkert
betydligt dämpad ton:
”Mja — jag vet icke — de ha ännu
inte skrifvit in sina namn. De kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
