Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
med automobil och voro förfärligt
hungriga. Jag har låtit sända upp
anmälningsblanketter på respektive rum. Emellertid
tala de flytande tyska, ja, som
infödingar ...”
Jag tror att om jag i detta ögonblick
lämnats ensam, jag med risk att bli tagen
för tjuf, skulle ha öppnat och undersökt
den lockande röda väskan. Det kliade i
fingrarna. Men som det var, hade jag intet
annat att göra än gå in i matsalen och
ta en ofverblick af aktörerna. — Så
kallade jag sällskapet, ty i min hjärna spökade
alltjämt det drama, jag en gång delvis
varit ett obetydligt vittne till.
Men i själfva gången hejdade jag mig.
— Om någon af sällskapet kände igen
mig? Hur liten möjlighet än förefanns
för detta antagande, så vore det likväl
bättre om jag fick ett första iakttagande
osedd.
Och slumpen, som så ofta förr, kom
till hjälp. Jag hörde stolar skjutas från
borden, servetter frasa och därpå de
långsamma, omarkerade fotstegen af ett
dinéparti som upplöses. Tändstickor skrapade
och konversationen inskränktes till
interjektioner. Så syntes skuggan af första
annalkande par i dörröppningen.
Jag stod vid portiärerna till
serveringsrummet, som låg midt i korridoren. Ett
steg baklänges och genom gardinvecken
kunde jag se följet draga förbi.
De kommo.
Det var hvad dansken så betecknande
kallar en ”Skuffelse”.
Sällskapet bestod af ej mindre än tio
personer, fyra damer och sex herrar. —
En af dessa senare hade jag dock en
morgon mött på fästningsvallen och
antagit vara hemmahörande borgare i
staden. Alilla gjorde ett:
”Durchschnitteindruck” — semesterfirande köpmän, tro
ligtvis — österrikare, möjligen ungrare.
HENNING BERGER
Ålder 30—40—50 år. Välklädda och
soignerade, mätta, ointressanta. — Och
på en gång insåg jag orimligheten i mina
hemliga fantasier. Äfven om det var den
olycklige Anbergs väska, jag sett, så hvad
mer? Den skulle ju någon stans hamna
- en auktion blott, till exempel, och allt
fås för pengar!
Men —
Ja, men! Gammalt misstroende i
allmänhet följer med min ras. Vi äro lika
skeptiska som tros-sega. Och det är ju
ej så underligt...
”Jag skall åtminstone se hvem väskan
nu tillhör, ” mumlade jag.
Jag behöfde blott vända mig. Serve
ringsrummet hade en lucköppning till
hallen — alldeles bakom disken där
resgodset var stapladt. Och jag såg, i
detsamma jag lät blicken flyga mot
packtrafvens höjd, hur en manschetterad hand
sträcktes upp. Det var en kraftig
herrnäfve som grep det dyrbara handtaget
hvars låsstenar gåfvo mig en blånande
blink.
Och liksom hade detta väckt alla
misstankar på nytt — denna rörelse af ”taga”
— böjde jag mig åt sidan och uppfattade
ägarens ansikte: en blekfet typ med
mongolmustascher och svarta ögon under
slappa lock. Ett icke alldagligt utseende
om man granskade det.
Så hörde jag gästerna pratande
försvinna uppför trappan. — Hiss fanns icke
ännu i Rothenburg.
Vid mitt kvällsté växlade herr Mäller
och jag ännu ett par meningar.
Jag hade åter erinrat mig den
hemlighetsfulla orgelmelodin.
”Hvar,” frågade jag, ”finns en orgel,
vid den lilla brunnen med S:t Göran?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
