Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN UNDERJORDISKA ORGELN
men starkt och konstmässigt formadt, ett
patentlås, och haturligtvis stängdt, låst,
ohjälpligt tillslutet för en nyckellös
obehörig. :
Och på en gång blef jag het och röd
om kinderna. : Jag satte ned det tunga
etuiet, knäppte igen väskan och gick ut
ur rummet. — Jag kände mig som en tjuf
— hur i herrans namn hade jag kunnat
öppna en annans respackning?!
- Gust’l såg nyfiket på mig:
”Är det den ni söker?” hviskade han
hemlighetsfullt.
”Hm — här har du din tvåmark. ”
Slyngeln log listigt:
”Jag har sett sån’t förut,” sade han
bockande, ”konsuln är — detektiv!”
”Ja,” tänkte jag, ”hellre det än att
han tar mig för hotelltjuf.”
Och jag förbannade tyst, under det
jag klädde mig, min olycksaliga fantasi,
som någon sällsynt gång kunde löpa bort
med mitt goda, rätlinjerade affärsförstånd.
;
Klockan tre klarnade det upp, men
blef kallt. Jag hade icke sett till någon
af de polska resande.
Hur kunde herr Jastrow ställa en så
dyrbar sak som väskan, hvilken dolde utan
tvifvel än dyrbarare klenoder, på ett så
godt som olåst hotellrum? — Han trodde
väl Rothenburg vara en denna tid
gudsförgäten håla. _
Klockan fyra anlände tvenne nya
resande till hotellet. Det var två herrar med
ryska namn — ändelserna måtte fonetiskt
hå låtit som nysningar. — De intogo en
— sorts: témiddag och försvunno i staden.
Klockan fem kom ett telegram till
herr Jastrow. — Jag satt nere i hallen
och läste tidningar.
Klockan sex infann sig ett bud och
499
begärde bref och telegram som möjligen
ankommit till herr Jastrow. — Budet var
en rothenburgare, anställd :i vinstugan
”Grafen von Franken”. (Gust’ls.
meddelande.) .
Klockan sju åt jag middag — helt
ensam i matsalen. Herr Mäller var förvånad
öfver att ingen af gästerna syntes till och
uttalade mörka misstankar om att värden
på Hvita eller Röda (jag har glömt
hvilketdera) Tuppen lockat hans resande öfve
till sig.
”Chauffören,” — tillade han, ”får sin
mat nere i annexet, garagehuset.”
Klockan åtta tog jag, emot vanan, en
lur. — Jag hade bestämt att resa nästa
dag.
Vaknade vid niotiden. Kände mig kry
och längtade efter luft och motion.
Reglerade räkningen och gick ut.
Det var mörkt. Mellan blåsvarta
skytrasor blinkade stjärnor och i de gamla
bleckskyltarna sjöng vinden. De krokiga
och backiga gatorna lågo öde. Här och
där lyste smårutade fönster helt vänligt,
men för öfrigt erbjöd perspektivet en
sällsam tom och öfvergifven stämning. —
Gamla kyrkogårdar ha detta intryck af
vittrade vårdar och de dödas ben hos sig.
Jag tror att om det gifvits något så banalt
som en varieté med tingeltangelmusik
hade jag denna kväll gått dit.
Hur jag vandrade kring mellan knutar
och hörn, under båghvalf och spetstak,
kom jag slutligen upp till det lilla torg’
där jag aftonen förut hört den
underjordiska orgeln spela. Drakfontänen stod
som ett spöke i ett hörn och snedt emot
sköto två gamla byggnader rygg emot
hvarandra som arga kattor. En flik himmel
öfver de brutna skiffertaken visade
Karlavagnen omgifven af tumlande strömoln.
Här stannade jag.
För kanske tusende gången i mitt lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
