Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500
kom den devis jag en gång som ung
commis sett under afbildningen af en
dödskalle på en engelsk kyrkogård: ”What’s
the use?” för min inre syn. — Hvad
nyttar det alltsammans till? tänkte jag.
Vinden pep sorgligt i någon rostig
skyltklinka, de gamla husen liknade
silhuetter af utslitna kulisser, och jag själf
kände samvetskval öfver förspilld tid.
Då —
Då började orgeln spela.
I första ögonblicket trodde jag det
vara en fantasiens hörseldröm. Men efter
ett par takter hade jag melodin, och det
var "”Polnisches Lied” af Burow. Jag
var nära att sjunga med.
Men plötsligt hörde jag fottramp och
tog instinktmässigt två steg bakåt i
skuggan. — Jag stod under ett utsprång där
en madonna hade sin stenpiedestal.
De dubbelsteg som nalkades, voro
korta, afmätta, bestämda — något
militäriskt vid dem. Och snart såg jag i en
hänglyktas sken två män. Det var de
ryska resandena. — Men det som spärrade
upp mina ögon var att under den enes
slängkappa blänkte gyllne
oflicerskordonger och ett par uddiga emaljerade och
briljanterade stjärnor.
De stannade vid brunnen. Jag kröp
längre in i skuggan.
"Är det här?”
Det var officeren som talade på
franska.
"Ja. Men jag känner icke nedgången.
Den är från en sidogata i ett gammalt hus.
Hvalfvet är kvar sedan Tilly och
Pappenheim belägrade staden under
reformationskriget. — Hör! Hör ni att de spela?
Det är under våra fötter, major.”
Nu lyssnade vi alla tre och orgeln
gjorde slutpreludiet — ett ritardando.
”Hvad är det för en melodi?” sade
militären.
HENNING BERGER
”Jag vet icke. Förmodligen en bön.”
"”Hm!”
Ledsagaren lyssnade:
”Nu kommer hon.”
Och jag hörde små steg — detta lätta
”fall” af fötter som endast mondäna
storstadskvinnor lärt sig. I den buckliga
smideslampans osäkra belysning syntes en
smärt gestalt i Havelock; de högklackade
små fötterna trippade säkert öfver gatans
förfärliga bergknallar. — De två männen
hälsade och gruppen stod en kort minut
samtalande under vägglyktan.
Det var det sista jag såg af mina
hotellkamrater, och så vidt jag vet äfven af
den underliga sammanslutning af
människor, vi läsa om i våra jätteblad till
frukostäggen och kaffet. Och som vi nästan
taga som ett slags moderna fabeldjur,
upprunna i en öfverhettad journalists
hjärna. Nihilister, anarkister, terrorister
— och hvad benämningarna heta, och
hvilka äro nära förbundna med politiska
spioner, diplomaters ”agenter” och
samhällets väktare — polisen och
detektivkåren.
Jag trodde mig förstå Anbergs öde.
Äfven om de mänskliga lidelserna
dessutom spelat in: kärlek, fåfänga,
maktlystnad, hat —
Jag hörde några ord, men förstod dem
icke. — Det var ryska eller polska som
talades. De tre personerna sneddade
torget, svunno i en gränd.
Jag smög fram, till knuten.
Det var mörkt som i en garderob —
skuggorna hade slukats af svärtan. Då
glimtade som en blodröd och lodrät klinga
en spricka af ljus. I den röda gläntan
såg jag tre kapphöljda gestalter
försvinna.
Jag dröjde fem minuter och gick så
letande längs gränden. Jag fann en port
vid ungefär det ställe springan lyst, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
