Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skrifver han vykort?
toaletterna beträffar är det uppenbart
att bara de två, tre sista åren
åstadkommit en förändring till mera frihet,
men också mera elegans. Men hvar
kommer all skönhet ifrån, detta
ungdomliga och friska behag som omger
en med.en känsla af lifslycka en sådan
här kväll ute på utställningen? Har
hufvudstaden kanske hunnit smälta
den starka invasionen af landtfolk,
säkerligen mycket förträffliga men
inte alltid så synnerligen prydliga
människor, som skedde på åttiotalet,
då Stockholm växte med tiofemton-
tusen personer om året? Det är den
nya generationen som nu vuxXit
färdig och som, befriad från det
tyng- sta -arbetets slit, fått friare hållning
och renare drag, som väl också
förstår sig på att kroppsligen vårda sig på
ett annat sätt än föregående
generationen förstod. «<«Fysisk kultur« är ett
jämförelsevis nytt begrepp i detta land.
Herr Pinet spelar upp inne på
dansbanan. Det är kö utanför
ingången: tio öre för en dans. Det ärinte
mer än man tar på Gröna Lunds
Ti
UTSTÄLLNINGSLIF I STOCKHOLM
voli, där en hygglig människa ogärna
sätter sin fot och där knappast en
ung flicka med aktning för sig själf
går med i dansen. Men här äro nu
alla med. Efter de första stundernas
tveksamhet blef det fullt på banan
redan första kvällen, och det finns
intet nöje på hela utställningen som är
mera gouteradt. Detfinns inga
betänkligheter, ingen klasskillnad. Den fina
familjeflickan, studentskan,
uppasserskan, dalkullan, arbeterskan, prinsen,
löjtnanten och skomakaren dansa om
hvarandra, gladt, naturligt och med
en omsorg som upphöjer dansen till
en konst, värdig att ses. Det
omöjliga, det som vi skulle kunnat våga
hundra mot ett på att det icke kunde
ske i Stockholm har skett, och ändå
ha vi inte förnummit någon klagan
öfver lättfärdighet från
insändareafdelningarnas «<Bekymrad fader« eller
« Allvarlig svensk<. Jag har sett båda
dessa herrar — som ni naturligtvis
mycket väl känner igen — stå vid
dansbanans barriär och med
förtjusning följa sin flicka som sväfvade
fram under hatten af rosor, skymtade
förbi i virrvarr af vildt ffrämmande
folk, försvann och dök upp igen på
bostonvågorna, och hade herrarna
inte af gammalt varit så stelbenta hade
de säkert själfva bjudit upp
flickungen ett tag.
Att vi ha kommit dit, det är
kanske det bästa med Bobergs hvita
sommarstad. Om vi härute ta ett enda
litet steg fram till större
samhällstrefnad så skall 1909 års utställning
komma att lysa i vårt minne med mycket
större glans än hela den stora
nittiosjuan med dess värdighet.
Men låtom oss se till att vi inte
tappa det vunna fotfästet när denna
sommarsaga är slut. Nu må vi tänka
ut hvad Stockholm bör göra för sig
själft också i hvardagslag.
—+»Öe
—d
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
