Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
518
vill ni häruppe i all denna storhet? Er
kavaljer, som nyss tog till flykten, hörde
ni inte, hur han skramlade mot
bergväggarna som ett sockergryn i ett urblåst
strutsägg? Märker ni inte, att mossarna
lägga försåt för er, bergen slinta under
er, vägarna gömma sig för er, natten
föraktar er och månen ogillar er? Förstå ni
inte, att ni passa härute ungefär lika bra
som era frukostpapper, era äggskal och
era små krämpor? Förstå ni inte, ni
svaghetens och kulturens småttingar, att bergen
rämna af skratt åt er, att ljungen reser
borst åt er, att den stora modern naturen
inte längre vill veta af er? Förstå ni inte,
att ni helst aldrig borde ge er hit och helst
genast bege er härifrån? (Vänder sig på
klacken, tar upp en skissbok.)
Irmelin (sakta). Ni är mycket artig,
Leif Stenman.
Leif (vänder sig hastigt om). Hvem
är ni? Er röst — er röst — jag känner
igen er röst! (Månen dyker ett ögonblick
fram ur molnen.) Irmelin — Irmelin
Dahlbom !
Irmelin. Ni minns mig alltså ändå en
smula. Och vet ni — er röst, den kände
jag nu alls inte igen längre. Och inte mitt
namn heller. Jag visste inte, att ni kunde
jubla det fram, som ni gjorde. Är ni så
glad att ändtligen se mig förlofvad — med
en annan ?
Leif (upprörd). Det — det tänkte jag
inte på. (Behärskad.) Jag får lyckönska
er till er förlofning. (Bittert.) Vore er
fästman här, skulle jag lyckönska honom
till att ännu vara i lifvet.
Irmelin. Och er själf till, att ni inte
tog lifvet af honom. Nu kan ni ju få
fortsätta att leka eremit härute. Då hade ni
blifvit det på rama allvaret. Utom det, att
folk skulle trott er vara min fästmans rival.
Leif (nickar mörkt, efter en paus).
Hvem är er fästman ”
K. G. OSSIAN-NILSSON
Irmelin. Min fästman? (Nästan
omedelbart.) En ung, fattig, oberömd målare.
Leif (rycker till). Jag bad att få veta
hans namn.
Irmelin (häftigt). Hans namn skall ni
få veta den dag, då han eröfrat sig ett.
Ännu har han inte debuterat med sin första
utställning. Men han har gryet. Ni vet,
att jag är kännare, Leif Stenman.
Leif (kallt). Ni är mer än kännare —
ni är specialist på unga, fattiga, oberömda
målare.
Irmelin. Ja, ser ni: alla ha sin vurm.
Ni har er vurm att lefva ert lif som eremit.
Jag har min vurm att få vara mecenat åt
min man.
Leif. Är det ni, som skall bekosta
hans utställningar? Och köpa hans taflor ?
Och betala kritiken? (Ett kort, bittert
skratt.)
Irmelin. Missunnar ni en
konstnärsbroder —?
Leif (afbryter henne, öfverlägset).
Bevars, nej, hvarför skulle jag missunna”?
Alldeles detsamma som ni erbjuder honom,
har ni ju förut erbjudit mig. Enda
skillnaden är, att han tackade och tog emot,
medan jag .— var för stolt att bli min
älskades stipendiat.
Irmelin. Er älskades? Tänk, så stolt,
att ni berättar mig det nu —!
Leif. Nåja, ni kan ju ta det för en
miss-sägning. Jag menade: min hustrus
stipendiat.
Irmelin. Min fästman är också stolt,
men har en annan vurm än ni, hur lik
han för resten är er. Ser ni: han
föraktar genomsnittspubliken,
reklampubliken, sensationspubliken,
bourgeoispubliken lika hjärtligt som ni. Han vill inte
prostituera sig på deras små, unkna
massutställningar, inte hänga sida vid sida med
kreti och pleti — som ni får göra —
inte häcklas och bekrittlas af förste bäste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
