Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520
nu har jag dig i min makt, nu kunde
jag — (släpar henne närmare afgrunden).
Irmelin (klänger sig fast vid honom).
Hvad ämnar ni göra, skona mig, skona
mig — jag lofvar er att resa härifrån,
jag lofvar att få min fästman att glömma
SiÖl’l, iag —
Leif (släpper henne, går sakta mot
förgrunden). Å, Irmelin, hvarför kom ni
inte förr, eller hvarför kom ni alls? Det
där stela vidundret — ni ser det på alla
mina taflor — det håller på att sluka mig,
att bli min egentliga varelse. Jag undrar
ibland, om jag är jag, eller jag är en kall,
svart sjö.
Irmelin (kastar en rysande blick mot
bakgrunden, närmar sig förgrunden).
Store, stolte ensamme! .
Leif. Låg och lumpen har ensamheten
gjort mig. Irmelin — jag — jag vill ta
emot er fästman i morgon. Jag vill bli
hans vän, er vän — han får måla, hvad
honom lyster — jag vill hjälpa honom
fram — skaffa honom
rekommendadoner —
Irmelin. Men då blir det ju ni, som
blir mecenaten, hans, min mecenat.
Leif. Vill ni hämnas?
Irmelin (räcker honom handen). På
ett villkor: att ni sedan följer oss härifrån
— till hafvet.
Leif. Jag? Nej, det förmår jag inte
— det kan jag inte lofva.
Irmelin. Ni, Leif Stenman, ni som var
så stor och fri, vill ni tränga er samman
i den lilla pölen Ensamhet? Och kusten
ligger så nära, kusten med hafvet.
Leif. Min kust är så långt borta. Mitt
haf, det var ni.
Irmelin. Ni är en berömd målare,
Leif Stenman. Ni är nästan rik — och
det dröjer länge, innan ni behöfver rikta
geväret mot er själf. Jag är förlofvad med
en annan. Vill ni inte nu — till syndabot
K. G. OSSIAN-NILSSON
för er våldsamhet nyss — säga mig en
sak : älskar ni mig ännu?
Leif. Irmelin!
Irmelin. Ja, jag är utan förbarmande.
Jag vill veta det: älskar du mig, Leif
Stenman ?
Leif (smärtfullt, sakta). Ja, Irmelin
— jag — älskar dig. (Paus.)
Irmelin (sakta). Vet du, hvad jag då
skulle göra i ditt ställe?
Leif (ser på henne).
skulle —_
Irmelin (fram mot fonden, ser sig
tillbaka, leende). Jag springer i sjön, om du
inte blir min!
Leif. Men din fästman?
Irmelin (griper hans gevär, som ligger
på marken, leende). Jag skjuter dig, om
du inte blir min!
Leif. Irmelin! (Skyndar fram och
sluter henne våldsamt i sin famn.)
Irmelin, älskade, älskade — du kom ändå till
sist, du kom — när jag förtviflade —
Irmelin (med armen om hans hals).
Och ändå såg du min hälsning vinka dig
hvarje kväll. Därute (pekar öfver
fondbergen, där en blänkfyr svagt glimtar) —
satt jag och väntade dig — väntade, tills
jag inte väntade längre. Jag sökte dig,
men du hade gömt dig så väl. Ser du?
Leif. Fyren — ja, den drog mig,
lockade mig alltid så underligt —
Irmelin. Och nu drar den dig ut
härifrån — ut till hafvet —
Leif. Hafvet — hafvet — mitt haf!
Hvad — jag
FJÄRDE SCENEN.
(Irmelin. Leif. Birger.)
Birger. Sacrebleu — nonsens — min
fästmö och —
Irmelin. Som du ser, är jag dig
otrogen, Birger —
Birger. Min herre, ni —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
