Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATMAN
vudet på sned, ena axeln tryckt tätt intill
husväggen och med rockskörten flaxande
i draget, liknade han en gammal underlig,
skadskjuten nattfågel. Något mål tycktes
han ej ha för sin vandring utan dref hit
och dit med tvära krökar in på bigatorna,
som gjorde det rätt svårt att följa honom.
Mötte han en kvinna, så stannade han,
vände sig om och stirrade ett ögonblick
småmumlande efter henne. Men han
till
talade aldrig någon.
Hvad jag kände väl igen den, denna
närsynta tiggarblick efter den okända ...
som man aldrig ägt, aldrig skall få äga!
Jag såg ett lif i ensamhet, utan hem och
kvinna, utan kvinnor. Det gick så länge
viljan var ung och hård, men nu i ålderns
första svaghet straffade sig det
försummade. Det slog kvafva ängslande dunster
ur en ensamhet, som bara ätit på sig själf.
Förtviflan stack en udd genom vanans
skyddande rustning. Och så dref man
omkring i natten rädd för ensamheten,
mörkret och sömnen, den efterlängtade
men ändock fruktade sömnen, som är
broder till döden.
Min gamle vän tycktes plötsligen ha
fått ett mål. Han slog in på en
boulevard med blommande almar i lyktljuset,
och han följde den envist in i en trakt,
som var mera tyst och folktom. Hans
gång förändrades. Han rätade ryggen,
gick med jämnare steg, stannade icke mer
och såg efter mötande damer. Han hade
liksom fått något medvetet och myndigt
öfver sig. Bäst som det var stäfvade han
uppför den breda .trappan till en stor
byggnad, som låg hög och mörk i den
blida vårnatten. Han tvärstannade
framför den stängda porten mellan pelarna och
stod plötsligt åter handfallen och
villrådig. Öfver hans hufvud lyste några
guldbokstäfver. Det var ju universitetet!
Jag hade inte gissat orätt, han var
pro
525
fessor! Nu hade hans nattliga varelse
plötsligt erinrat sig sin klarare broder
från dagen, råkat in på hans spår och
följt det ända till den stängda porten.
Han tycktes nu mer osäker och jäktad
än någonsin och skyndadå, som om han
haft döden i hälarna, tillbaka samma väg
han kommit.
Vi voro redan i rörligare kvarter, då
han såg ett ungt par glida ut från en liten
nattrestaurang. Damen lyfte sina kjolar
högt öfver vätan och visade ett par ljusa,
genombrutna silkesstrumpor. Min gamle
vän vacklade efter dessa strumpor, och
jag följde i min tur. Den sällsamma
processionen slingrade sig fram genom några
halfmörka bigator — först den tanklösa
glädjen eller lasten, eller kanske kärleken
som hvilar i sig själf och icke skådar
bakut, så ålderdomen, saknaden, afunden
och sist iakttagaren, parasiten som stjäl
för att kunna skänka, förråder för att
försona.
Färden blef inte lång. Paret vek in
under de rosenröda båglamporna utanför
en nattlig ballokal. Den gamle följde, sedan
han efter någon tvekan framletat
entréafgiften. Kontrollören stirrade med ett
blekt grin efter honom, när han mellan
bord och stolar och dansande trängde sig
fram till en plats vid estraden alldeles
under musiken. Balen var i full gång,
och glödlamporna lyste matt och sårigt
genom det kvafva dammet och
tobaksröken. Det var en vild dans, och paren
tycktes kringsopade af en het och
hvirflande samum. Men all denna oro hängde
dock vid dirigentens taktpinne, och han
stod där i sin röda frack, kontinentalt
blekfet, förgiftad af dålig musik och log
ett slappt, vällustigt löje och stirrade med
svarta, stickande ögon ut öfver den
böljande vågen af hattar och hufven, där
damernas plymer drefvo som ett
mång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
