Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OTRYCKTA DIKTER AF TEGNER
fördomsfritt. . Och ett sådant fullödigt
aftryck, en sådan gjutning ur själens väsen
hör till det som aldrig dör.
Från början af 1830-talet ända till
slutet af Tegnérs lif var Emili Selldén
den kvinna, kring hvilken hans tankar
ständigt rörde sig. Så länge han ännu
förmådde föra pennan och sända sina
vänner några meddelanden, alltid har han
något uttalande om henne, om sin sorg,
sin besvikenhet för hennes skull. Ännu
då handen darrar och pikturen är nervös,
nästan oläslig, alltid finns där en rad, där
han talar om henne. Hon syntes vara hvad
han skref om henne: ”hans väsens
medelpunkt” och om han icke ”dog med hennes
namn på läpparna”, så är det icke
omöjligt, att hon äfven då var i hans tankar.
Du älskade, när då en gång du står
uppå min graf och länge väntad vår
nedstigit, liksom nu, från himlarunden
med knopp och löf och fågelsång i lunden:
säg i ditt hjärta då ett vänligt ord
till slumraren som ligger under jord,
ty döden själf kan ej min kärlek hämma,
och hvar jag är, förnimmer jag din stämma.
Det är icke blott sannolikt utan äfven
med säkerhet kändt, att Emili Selldén mer
än en gång vandrade till den älskade
skaldens graf och, hvad mera är, hon fick
äfven själf sin sista hviloplats visserligen
icke vid hans sida men alldeles bakom
honom. Hennes grafvård var
ursprungligen öfverst försedd med en dufva,
hvilken emellertid fallit för en okänd
missunnsam hand, som icke ansåg henne
förtjäna denna oskuldens sinnebild.
Men såväl skaldens som hans en gång
varma älskarinnas namn ”’står kvar i
minnets sal” när ingen vet något om
grafskändaren eller ”hans munkmoral”.
Karl Stjernkrantz.
:
563
Förlåt försökaren som första gången
har hopsatt rim uppå sitt ringa vis
till pris och ära för Margrete Louise;
ty välment visst, fast litet platt är sången.
Bland oss poeter har en hvar sin smak,
men brud och brudvers det är helst min
— sak.
Jag kan ej lik Thomeus skrifva psalmer
om svafvelpölen och om himlapalmer,
ej såsom E–n på grafvens mull
de andra söfva för de dödas skull.
Dock, huru ringa min förtjänst värderas,
är, hoppas jag, min vers så god som deras.
Men visa icke mina rim, jag ber,
för någon sådan Momus som Tegnér.
För .allting dumt har han tillreds sitt
klander
och narr han gör af själfvaste Hylander,
mot verkligheten slapp, mot dikten sträng,
fast själf han diktar som en bulletin.
Lund den 8 okt. 1813.
Ödmjukast
af
Böök.
Härhos jag sänder mitt sockergryn,
dig mitt porträtt: en dejlig syn!
Hvarför mot damer processa och fäkta?
Bäst slites tvisten, om du vill mig äkta.
Sen moster Lotta dock är för sträng,
kan du väl taga mig i säng.
Jag är väl gammal, men du ej heller
just är så ung: får se, när det gäller.
Jag är ej skön, men, min sötaste Böök,
skönheten är blott en dimma, en rök.
Liksom två dufvor i älskog och gamman
kunde vi lefva i tornet tillsamman
och uti staden man hviskade så:
kors! hvad det paret är lika ändå.
Därför, min älskling, processen förkorta
och jag framhärdar
din
trognaste
Dortha.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
