Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPÖKSEKRETAREN
hade fått ett ”intyg” från M. Durand (jag
hade själf dikterat det!) att sekretären
ursprungligen tillhört markisinnan Ninon
de Belville — hofdam hos Joséphine samt
att priset egentligen varit satt till 1,875
francs, men på grund af dåliga
konjunkturer — et cetera.
Nöjd och belåten frös jag vidare i
min kalla dublett vid rue S:t Augustin,
arbetade på det omöjliga grufkonsortiets
vägnar och värmde mig ibland efter
välkändt parisiskt recept, innerst likväl
längtande hem till dubbelfönster och
kakelugnsbrasor.
Det enda jag väntade på var en liten
papperslapp från Abel, innehållande hans
tacksägelser och möjligen upplysning om
hvad sekretären skulle användas till. —
Det senare fick jag också veta, men
genom svågern som skref å gubbens vägnar.
Kabinettet var en present till äldsta
dotterns, Rebecka, lysning. Hon hade själf
-önskat denna pjäs emedan den var det
enda som saknades i ett annars
fullständigt rumsarrangemang i samma stil som
fästmannen (bankdir. H.) medförde. —
Och gamle Abel hade intet annat val. —
Han hade för länge sedan uppgifvit
tanken på Rebeckas bortgiftande, och
händelsen hade, enligt släktens mening,
förefallit Abel som ett af gamla testamentets
underverk. Han hade lagt sig till med
högst märkvärdiga ordvändningar,
hämtade ur våra gamla religionsböcker. Nu
tackade man mig för allt besvär...
Jag skrattade när jag tänkte på Abels
dubbla ängslan: att icke sekretären skulle
kunna anskaffas och detta gifva anledning
till kanske häfvande af förlofningen; och
dels att möbeln skulle blifva imycket dyr
— — — Nu kunde han vara lugn.
Döm om min förvåning då jag en
eftermiddag kom hem från ett
sammanträde i själfva Crédit Lyonnais för att
589
kläda om mig och i mitt skrifrum fann
-sekretären från M. Durand!
”Hvad i alla milliarder — — —»?!
Qu’est-ce que c’est que gcar7”
”Jo, det var min.”
”Ja men den skulle ju vara afsänd
till Rouen?”
Under axelryckningar och
.armslagningar förklarade värdinnan att det hade
den visst också varit men kommit tillbaka
— revenu en chemin de fer.
”Pourquoi, pourquoi, i alla helgons
namn ?”
Madame skakade på hufvudet och
viftade med sina små knubbiga och hvita
händer:
”Je ne sais past”
Jag hade icke tid att ränna öfver till
M. Durand utan lät möbeln stå till
morgondagen.
Då jag tämligen sent på natten kom
hem efter en dum karneval öfver i Moulin
de la Galette, hade jag glömt sekretären
och blef helt förvånad vid att finna den
inpassad mellan fönstren i första rummet.
Nu föll det mig också in att undra öfver
emballeringen, som tydligen värdinnan i
all vänlighet uppbrutit och bortskaffat för
att jag skulle ha det hemtrefligt. Den
gamla möbeln stod där också som hade
den icke rubbats på ett halft sekel. I
öfversta nyckelhålet — d. v. s.
chiffonjéklaffens — satt pjäsens enda nyckel, en
tämligen stor och vacker tingest. På
marmorplattan hade madame funnit prydligt
anbringa två gräsliga porslinsvaser och en
pendyl som icke gick.
Jag klädde af mig, gick till kojs och
blåste ut ljuset.
Hur länge jag sofvit vet jag ej. Med
en stöt var jag vaken. Det var den gamla
vanliga sensationen som alla känna: man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
