Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590
tycker sig falla — ett svindlande fall, och
’så, duns, slår man i marken — och vak-:
nar! Man ligger och skälfver och tycker
sig riktigt ännu känna hur man föll och
slog i. Hjärtat klappar och blodet hamrar
i öronen.
Jag vaknade alltså som hade jag fått
en plötslig stöt.
Så låg jag där några sekunder, slöt
ögonen på nytt och ville dåsa till.
Då fångade mina öron ett ljud som
genast skärpte alla sinnen. Det var
fotsteg, tydliga i nattens obrutna tystnad.
Och de voro utanför min dörr. — Ja —
nu tog någon i låset och dörren,
ytterdörren, som förde in från tamburen, gick
upp.
Jag vill lofva att jag blef klarvaken.
I ett nu satt jag upprätt och handen hade
funnit tändstickorna. Jag repade eld och
tände ljuset.
"Hvem är det? Hvem är det?” skrek
jag befallande.
Intet svar.
Jag steg resolut upp, tände lampan,
som i mitt sofrum hade sin plats på kamin- :
frisen, tog ljuset i handen och gick ut i
yttre rummet. Jo, mycket riktigt, dörren
till entrén hade sprungit upp, men någon
människa syntes ej till.
Jag lyste ut i tamburen, allt var tomt,
tyst och stilla, öfverplaggen hängde orörda
på sina krokar och jag hörde klockan ticka
från salongen.
”Dumheter,”” mumlade jag, ”det är
följden af att dricka champagne ...”
Jag låste dörren ordentligt med nyckel
inifrån och kröp i säng — det var för
kallt att forska vidare efter inbillade ljud.
Huttrande rullade jag samman under det
präktiga dunstoppade täcket och blåste för
andra gången ut nattduksbordets ljus. —
Då fann jag att jag glömt släcka lampan
framför kaminspegeln.
HENNING BERGER
”Fördömdt! Man skulle aldrig bo
annorstädes än där _det fanns elektriskt ljus. ”
Med denna reflektion försökte jag
skaka af mig sängvärmens ljufva
maklighet och gå upp. Men minut efter minut
gick — ah, ni känner nog till det? —
utan att jag fick kraft öfvervinna den
förrädiska lättjan. — Då hörde jag på nytt
fotstegen, men denna gång i ytterrummet.
Jag lyssnade:-jo, någon gick alideles
visst därute. Jag hörde honom stanna: och
därpå röra sig tvekande, så återtaga
promenaden, hvilken förekom vara lagd kring
rummets fyra väggar. Ibland snubblade
han mot något, en bordsfot, eller dylikt,
och slutligen hörde jag en stol tydligt
flyttas.
Hur skall jag beskrifva den känsla som
grep mig? Det var icke vanlig rädsla, ej
heller vidskeplig fruktan; det var den
lamslående förvåningen inför något
oförklarligt. En minut undrade jag om någon
kunnat vara gömd i rummet — men det
fanns intet gömställe. Där var visserligen
en garderob, men den hade blifvit inredd
till skänkskåp med hyllor från golf till
tak, en person kunde ej ha fått rum där.
Klädskåpet var i sängkammaren, och
packadt med kläder för resten. Enda
möjligheten var under skrifbordet, men den
syntes mig nästan omöjlig. Nej, hvad som
gjorde mig halft onaturligt stämd var det
faktum att den, som spatserade kring
därute, icke gjorde sig besvär dölja det —
och det fastän dörren stod öppen till
sofkammaren där en stor lampa brann i stark
spegelreflex.
Jag började känna en krypande
förnimmelse i hårfästet, och armar och ben
knottrade sig till gåshud:
Hvad var det?
Men så blef jag herre öfver min
fantasi, hvilken höll på att skena farliga
villovägar. Från fönstret kunde jag se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
