Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600 MARI
kl. 7 på aftonen för att tala med mig
om audiensen hos sultanen.
Detta var ju en förträfflig
underrättelse, och strax före sju redo vi
till utrikesministerns residens genom
de smala, nedmörka, slingrande,
backiga gatorna, vid det osäkra skenet
af scheriffens lykta. Abdallah
elFassi var ännu inte hemkommen
från sultanens palats, men kunde
väntas när som helst; och vi
ombådos att slå oss ned i en mörk och
otreflig vestibul, där europeiska
besökande vanligen mottagas. Efter en
halftimme klapprade hästskor
utanför. Ett bud från den alltid
omtänksamme Dr Vassel, hvilken lät
säga att jag ej skulle taga illa upp,
ifall det skulle dröja litet. Ty
marockanerna voro aldrig punktliga,
hvadan man måste vara mera än
tålig, då man hade att göra med
dem.
Bevars, jag hade ingen brådska,
utan insvepte mig i tobaksmoln och
försjönk i meditationer. I kväll var
det påskafton hemma; man åt ägg
och rimmade på gröten, medan jag
satt på denna obekväma fertala och
väntade på en burnus-excellens. —
Vid niotiden, då således två timmar
förlupit, kom en kurir från Dar
el-mahzen, hvilken under många
Österländska ursäkter meddelade, att,
då Si Abdallah hade en synnerligen
viktig konferens med sultanen,
hvilken inte såg ut att sluta förrän fram
på natten, kunde han först taga emot
mig i morgon bittida kl. åtta.
Intet annat var således att göra än
att rida hem igen. Påföljande morgon
upprepades försöket, hvarvid man
emellertid lät mig veta, att ministern
redan två timmar förut kallats till
sultanen.
«De uslingarna måste väl inte
MIHI
inbilla sig, att jag skall tro då denna
lögn,< utbrast jag till scheriffen, som
öfversatt deras ord.
Så redo vi till den enda plats i
Fez, där det fanns någon ordning, till
tyska konsulatet. Jag beklagade mig
utförligt öfver Abdallahs beteende;
en person i hans ställning borde
sannerligen veta att behandla
europeer en smula Öösterländskt samt
spafa sina marockanska vanor för sitt
eget folk. 1
Dr Vassel försäkrade emellertid,
att vederbörande ingalunda afsett att
vara ohöflig eller nonchalant. Men
det var nu en gång så härnere, att
man vid alla tillfällen måste vänta,
vänta, vänta. Själf hade han en gång
i afvaktan på en audiens suttit uppe
på Dar el-mahzen i åtta timmar, utan
att få hvarken vått eller torrt. Och
detsamma hade händt
ambassadörerna.
Nu har jag mycket liten respekt
för morernas ledande principer, och
att utrikesministern skulle kallats till
hofvet i daggryningen föreföll mig
otroligt. Enligt civiliserade begrepp
hade jag behandlats ytterst ohöfligt
och motsåg en förklaring. Dr Vassel
lofvade också att infordra en
dylik. —
Strax efter min hemkomst fick
jag besök af Muhammed ben
ADbderrahman, en rik och förnäm man,
hvilken rår om huset, där jag bor.
Han hade hört af någon annan, som
hört af Kaid el-mesjoar
(öfverhof
ceremonimästaren), att sultanen frågat
efter mig kl. sex på morgonen, en
uppgift, som föreföll rätt besynnerlig.
Men hvad är det inte, som låter
besynnerligt här!
Det hade varit synd att säga, att
jag den dagen var riktigt belåten med
Marocko, och efter vanligheten fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
