Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
besök hos Fiola. — — "”Här är ju
alldeles som ett riktigt gammalt
frökenbo’. Om ni vill göra karriär här i
Petersburg, då måste ni allt bo bättre,
så att ni kan taga emot besök. Hvem,
tror ni, här gör sig möda att först söka
sig fram öfver den stora gården och så
att klättra fem trappor upp? Sen får
man stå och ringa både länge och väl
och så är det en skrämd röst, som
frågar innifrån, hvem är det? hvem?’
En förskräckt, gammal fröken öppnar
till slut dörren på glänt, men håller
hela tiden för knät. Alldeles, som om
hon bara väntade, att man skulle göra
inbrott. Nej, det går inte. Jag vet ett
mycket bra ”hötel garni här vid
Nevsky. Där finns billiga rum och priset
kan nog äfven bli nedsatt, om jag talar
för er. Där finns extra salong för
hyresgästerna att taga emot uti och
piano följer med, så att jag kan
kom
ma och ackompanjera er. — — Och
det skulle allt vara mycket bättre och
angenämare för oss båda — — — Ja,
19
det där förstår ni nog själf — — —
tillade han menande.
Så lockade han och frestade henne
bort från det lilla tarfliga rummet hos
de gamla tyska fröknarna. Men fastän
Fiola alltjämt var mycket tacksam och
undfallande för allt det myckna, han
lofvade henne, blef hon envist kvar i
sitt lilla rum fem trappor upp. Ty de
båda gamla tyska fröknarna hade något
hos sig, som om de varit från den
”gamla gatan’"’, och det gaf Fiola en
viss rofull känsla som af hem.
Men doktor von Wullt fann sig ej
väl där. . Fastän rummet var så litet,
att hvar han än satt på soffan eller på
en af de två stolarna, var hon honom
helt nära, kom han sig icke ens för att
hålla kvar hennes hand. Ty utanför i
609
korridoren trippade hela tiden de
sedesamma tyska gammalfrökenstegen.
Hvar gång han kom upp till Fiola,
upprepade han detsamma och var
alltjämt ifrig att tala om, hur nödvändigt
det var, att hon måste flytta.
Hans fina päls, som doftade
parfym, passade ej heller i den lilla mörka
tamburen. Och herrbesök var något
alldeles ovanligt här uppe och
framkallade alltid sedan stor undran och
många frågor. Doktor von Wullt kände
det i luften och förstod det också af
Fiolas generade blickar mot dörren,
när han var där.
Något var det, som skulle hända
just i dag.
”Guanerius” hade nog märkt, att
det var något extra. I går kväll hade
nya strängar spänts på och stråken hade
blifvit noga hartzad. Fiola hade öfvat
skalor hela morgonen. Hennes
beskyddarinna, den ryska generalskan
Milloff gaf i dag på förmiddagen
tebjudning för några förnäma damer, som
hon ville presentera Fiola för och Fiola
skulle förhöja stämningen med ett par
musiknummer.
Den gamla svarta
sammetsklänningen hade fått nya paljettbroderier
öfver sina nötta sömmar. Och
fräulein Miene lappade sidenunderkjolen.
— Fiola spelade ”Wieniawskis
Legende”, men denna intensiva
sorgesaga fick ej den bredd och djup den
borde ega. Hon gick upp och ned i
rummet med ”Guanerius” under
hakan och spelade. Men hon var ej nöjd .
i dag med sitt spel. Hon kände, att
hon ej gaf det, som kompositionen
fordrade af henne. Det blef blott noter,
afdelade i takter. Hon spelade och
spelade. Men när hon till slut lade in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
