Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
ten. Från Nevskis breda kungsådra,
den förnäma gatan, jaga poliserna
undan tiggarne, som ha sina paltor
lappade med skinnbitar. Här få endast
välklädda personer promenera. Intet
får störa rikedomens stolta lugn.
Hungerns och nödens dödsskrin få ej
ljuda här, där de stora, rika kyrkorna
rada sig vid hvarann i imponerande
prakt. Bakom deras tunga dörrar äro
innestängda gyllene klenoder och
ädelstenar infattade kring granna
gudabilder. Och hit få de hungrande
komma och kyssa de hårda stenarna och
bedja Guds moder om bröd.
Där vid Newski prospekt står ett
litet ryskt bönkapell, dit brukar Fiola
ofta gå in. Ty här midt i storstadens
döfvande och okänsliga buller finnes
inom dess fyra väggar något af den
stämning, som verkar rofullt och mildt.
— Utanför stå de svarta nunnornas
tiggande flock med korsprydda
bönböcker sträckta fram likt almoseskålar.
Där inne beder den gamla prästen med
det tunna håret, medan den vackra
diakonen med de långa bruna
sammetsögonen sjunger i släpande rytm sin
entoniga mässa. Och hvem som helst
kommer dit in från gatan.
Därinne brinna hundrade små
smala vaxljus i oroliga lågor framför
förgyllda taflor, af Gudomspersonerna
och helgonen — målade ansikten och
händer och allt annat förgyllning och
stenar. — Tusende böner skälfva i den
rökelsetunga luften.
Men från en af bilderna skåda två
sorgsna Kristusögon. — För de
ögonens skull var det, som Fiola första
gången drogs hit in. Ty Kristusbilden
är vänd så, att den blickar ut öfver
Newski genom fönstret. Och det är,
som om de outsägligt sorgsna ögonen
bådo och kallade alla att komma.
611
Som den gode herden framställes
Kristus här. Ett litet trött och sargadt
lam bär han på sin arm.
Och åter gick Fiola dit in i dag
för de ögonens skull. Hon stod där
framför bilden med fiollådan i handen.
Och ju mer hon skådade in i de djupa
ögonen, ju mer betogs hon af deras
underbara, förstående lidande. De
blefvo för henne som musik. Och hon
hörde som i fjärran ”Wieniawskis
Legende” spelas. Det var underbart
skönt. Det var icke bara noter nu. —
En outsäglig sorg vibrerade däri och
så i den glidande skalan — allt
mänskligt elände sammanfattadt, liksom när
någon störtas från höjden allt ned till
lidandets djup. Men tyst! Hvarifrån
ljödo dessa klagande, bedjande toner?
Och så ett svar så tröstande mildt och
ljuft. Och åter var det någon, som
grät och bad — — — Då var det, som
förlåtelsen bjöds i blid försoning. —
Och så klingade allt ännu en gång som
i ett eko — mildradt af sordinen —
minnet af den oändliga sorgen.
Liksom i en dröm trädde Fiola ut
på Nevski prospekt. — Så ville hon
spela. De sorgsna Kristusögonen hade
uppenbarat för henne hemligheten.
En mystisk makt kände hon svälla
inom sig. Hon längtade efter att få
hålla ”Guanerius” mot sitt bröst och
spela. Hon lade ej märke till kölden
och rörelsen på gatan mer. Hon
skyndade fram som drifven af en egen,
osynlig kraft.
Hvilka voro de alla, som samlats
i den ryska generalskans lilla tilltäppta
salong? Fiola märkte det knappt fastän
hon presenterades för den ena och den
andra. Men hon kände sig själf likt
en drömgångerska, och hade en
tör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
