Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIOLFLICKA
lidandets sorgesaga och trösten och
förlåtelsen och minnets vemod.
Visste hon om sällskapet i salongen
lyssnade till henne? Ty hon var ju
själf icke mer där. Men när sista tonen
förklingat, ser hon sig omkring, som
om hon vaknat. Och hon söker
förståelse i de ögon, som riktas mot henne.
Några spridda applåder, — starkast
från gardesofficerens behandskade
händer. — Men samtidigt säger han högt
på ryska: ”Jag förstår mig inte alls
på musik. Nej, baletter, det är annai
det!”
Och furstinnnan tager upp sin
långskaftade lorgnett och ser på Fiola, som
allt ännu står i samma ställning med
fiolen tryckt intill sig — litet blek —
och så främmande för dem alla här
rundt om, likt en vilsen fågel, hvars
underliga sånger, ingen förstår.
” — En mycket söt melodi —
—" säger hon på ryska. Och så
tilllägger hon på franska: ”Elle a des
jolis yeux — — C’est dommage
qu’elle est si gauche, la petite — —"”
Och sen är det, som om hon inte
alls hade funnits till mer. Samtalet
blir allmänt, alldeles som om det nu
först väckts af musiken. Till slut slår
sig en af herrarna ner och spelar en
salongsvals med en sådan kraft att
pianot darrar. Och en af de unga
da
merna utbrister förtjust — — ”Det
går så lätt att causera, när någon
musicerar — — Vill inte den där lilla
violinisten också spela ännu en gång ?”
Men Fiola sitter kvar bakom pianot,
ensam. Det är en sådan underlig trött
tomhet inom henne.
Var detta alltså stora världen, dit
hon längtat ut? Och musiken, den
gudaborne, hade den ingen hemortsrätt
här heller?
613
Men när gästerna alla gått, gaf
generalskan Fiola i all välvilja många
nyttiga råd och förmaningar. ”Det
säger jag dig, min vän,” sade hon,
”att här kommer du aldrig att göra
karriär, om du ej ändrar ditt
uppträdande. Du skall inte gå omkring
som en sömngångare och bara tänka på
fiolen. Du måste göra dig älskvärd för
folk och lära dig ”att taga” dem så att
säga. Som nu här med den ryska
furstinnan, t. ex. i stället för att stå
där och tiga, skulle du ha smickrat
henne en smula, ty det tycker folk
alltid om, och visat dig intresserad af
allt, hvad hon sade och passat upp på
henne o0. s. v. Ja, du spelade ju bra
förstås, men inte kommer man fram
här bara genom konsten — — —"” så
talade den världserfarna generalskan.
Men Fiola gick långsamt vägen hem
med nedböjdt hufvud och ”Guanerius”
tyngde likt en börda hennes arm.
Nevsky var full af promenerande.
Men vid hörnet af Stora Morskaja gick
man tätt, tätt Som i en procession. Den
enas fot var alltjämt i den andres häl.
Och man kunde knappt lyfta en arm.
Om man sett denna plats uppifrån
någonstans, på så långt håll, att
människorna likna flugor, kunde man trott,
att någon lagt ut något sött just här till
lockbete.
Det var också något alldeles
särskildt som lockade här. — Det var
kvinnoskönhet — den mondäna och
den icke mondäna — den, som
exponerades i dyrbara toaletter i de
präktiga slädarna, hvilka paraderade här
förbi — och så den, som fanns att
beskåda i de stora bokhandlarnas
expositionsfönster — alla dessa fotografikort
af Petersburgs bortskämda favoriter.
Fiola fördes fram af strömmen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
