Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
648
folk, som betalte för henne... Mina
fosterföräldrar bland andra...
Doktorn. Ni har mycket att tacka dem
för ... :
Viva. Ja, mycket... Ända se’n jag
var en liten unge på två år... Min egen
mor har jag aldrig sett... Det jag minns
åtminstone ... Hon blef ju inte gammal
och — — — de talade aldrig om
henne — — — ”
Doktorn. Men hur fick ni reda på
allt?
Viva. Hur, ja... Ja, det har jag
många gånger undrat själf... Allt hvad
jag har klart för mig är att det liksom
aldrig varit någon hemlighet för mig...
Jag visste att min riktiga mamma tjänade
som de andra tjänarna där hemma och att
min syster var ett underbarn... Hon
spelade piano...
Doktorn (med orörlig röst). Såå...
Viva. När jag var liten, talade både
pappa och mamma om hennes vackra spel,
och en gång uppträdde hon på teatern
därhemma... Hon var sexton år och jag
fyra, då vi råkades... Men det har jag
ju redan sagt...
Doktorn. Fick ni gå på teatern vid
fyra års ålder?
Viva. Ack, nej, inte fick jag det...
Hon kom hem till oss och jag sprang rakt
öfver golfvet och slog båda armarna om
halsen på henne... Någonting så
strålande hade jag ännu aldrig sett... Jag
menar förstås inte i den bemärkelsen att
hon var vacker... Sådant ser inte ett
barn... Det var något annat... En
värme, en glans, en godhet, som sken
emot mig tvärs öfver rummet och som
kom från mamma, min egen mamma ...
Det var henne jag såg, inte bara Rosalie
... Nu vet ni väl hvem jag talar om...
Doktorn. Ja, nu vet jag hvem ni talar
om...
JANE GERNANDT-CLAINE
Viva. När jag hälsade på Li, visste
jag hvar jag kom ifrån och hvem jag hörde
till... Jag kramade henne som jag annars
bara kunde krama min gamla lappdocka
och somnade som ett moln uppe i
himmelen, tyckte jag, då jag kom i säng den
kvällen ... Samma känsla hade jag länge,
när jag tänkte på henne... Så stort och
stilla var det att ha varit älskad så där
... I en så strålande ömhet ... Och min
egen mamma blef vacker... Och allting
blef vackert — som kanske inte vwvarit
det förut. — — — Hvad tänker ni på,
doktor ?
Doktorn. På hvad ni berättar, fröken
Fortsätt ... Hvad var det ni ville
säga ?
Viva. Jo, jag ville säga det att — —
Barn förstå mer än man anar... Jag
förstod mycket väl att det inte var som
det skulle vara med mig och de mina...
Ända se’n jag var helt liten, hade jag
alltid haft en känsla af att liksom stå på
gränsen mellan två världar... En
aktningsvärd och en annan mindre
aktningsvärd ... Jag begrep hela tiden att jag inte
hörde till mamma och pappa riktigt på
allvar... Men jag var så glad åt min
egen mor, se’n jag råkat Li... Och när
jag blef större, ville jag visa folk att jag
bråddes på någonting vackert jag också ...
Jag kunde inte vara nog rädd om mig själf,
tyckte jag — för min mors skull... Ingen
fick säga att hon ”inte dugde” som det
står i Andersens sagor eller att jag bråddes
på någonting mindre godt. — — — Men
det har funnits ögonblick, då mitt hjärta
varit fullt af bitterhet mot männen ...
Som i torsdags, då jag talade med er...
Jag tänkte bara på Rosalie —
Doktorn. Jaså... Då är det henne jag
har att tacka för att ni gaf mig korgen ...
Det är en besynnerlig händelsernas logik
det, fröken ... Inte var det min skuld att
hon är borta nu...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
