Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UKARLEKSDRYCKEN”
”Nej — tack, jo kanske — lite grand
bara!”
Hon behöfde minsann ingen trolldryck
för att bli kärare än hon var. Men som
förhäxad stirrade hon på hans blottade,
friskt röda hals, när den ena kalla klunken
efter den andra sjönk genom strupen. —
Fru Mina tviflade ej i denna stund på
medlets undergörande kraft; hon var ju
egentligen ett sant folkets barn, och af
sin mor, som varit piga, hade hon fått
många vidunderliga historier till lifs, som
närt deh vidskeplighet, hennes blod
gömde. Luktvattenflaskans nu använda
innehåll hade hon därför i god tid betalat
” dyrt — det skulle i bästa fall verka
omedelbart. Fru Mina väntade nu belöningen.
Blek af spänning betraktade hon sin gäst,
och när han satte glaset ifrån sig på
brickan, kunde hon icke tvinga tillbaka den
angelägna frågan:
”Hur smakade det?"”
Kaptenen smålog flyktigt, strök sitt
skägg och nickade:
"Jo tack — inte illa !”
Men hans tonfall röjde icke någon ny
och ömmare känsla för värdinnan. I de
kraftiga, färgstarka dragen skymtade
emellertid en min af bryddhet inför hennes
heta blick. Han såg i den något, som
han hade svårt att förstå eller bemöta —
något, som han åtminstone alldeles icke
ville forska i.
”Här har frun bra fint,” afbröt han
så den dofva tystnad, som plötsligt hotande
ville smyga sig öfver dem.
”Men jag är så rysligt ensam.” — Hon
hade hastigt sänkt sin blick ner på hans
fasta näfve, som hvilade på bordskanten.
Kapten Alfred hajade till invärtes och
drog i omedveten försiktighet handen till
sig, mer i knät. Samtidigt öfverraskades
han af en sällsam, stickande vånda i
mag
659
gropen. I ökad förvirring lät han
undslippa sig:
”Frun skulle ha små barn —
foster
barn är väl lätt att skaffa, jag menar —"”
Plötslig kallsvett sprang fram öfver
hans panna. Bestört famlade han: efter
mössan, ville resa sig upp, tacka och säga
adjö. Fru Mina såg, till sin häpnad och
förfäran, en underlig blekhet gråmena
hans ansikte. Hon for upp.
”Men käre kapten — hur står det
till?”
”Fan vete!” brummade han, ”jag ber
om ursäkt — tackar allra — men jag får
visst gå — — genast. ”
Fru Mina lutade sig fram mot honom,
grep om hans händer och sökte trycka
honom ner på soffan igen.
"Herreje, käre, söte min vän, han är
sjuk! jämrade hon, ”hvad är det då fatt ?
Vill inte kapten dricka!”
"Nej, nej — inte mera! Jag — har
visst druckit för fort, — var så svett och
varm, och det där vattnet.’
"Javisst, det är källvatten, det är för
kallt! Men på pannan blir det bra — —
jag skall genast —"”
Hon ref fram sin näsduk, blötte den
i sitt glas och badade kaptenens tinningar,
kinder, skägg och hals. Han satt en stund
stilla och tyst som en lydig gosse, tungt
stödd mot soffan, och blundande. Men när
han hunnit kvickna till och den hastigt
påkomna smärtan i hans inälfvor något
lagt sig, märkte han med oroande
tydlighet — att fru Minas händer smekte —
smekte — genom den våta näsduken,
smekte hans panna, hans kind och skägg.
Och så hörde han henne snyfta, återhållet
men lidelsefullt. Kaptenen lyfte sina
fuktade ögonlock — och fick se den unga
frun förgråten, med förvridna drag, härjad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
