Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADVOKATENS UMGAÄNGE
bordsknifvar och en kopparkastrull ...
Men kaffet för sablarna...”
Fru Ström var inte i köket och det
var en lättnad, ty kaffet pöste förstås
öfver. Beda laborerade med det och
torkade upp det öfverkokade i största
hast, så att ingenting skulle märkas.
Grädde fanns inte, nu skulle man
nerför trapporna igen — det var
odrägligt ...
Köksdörren öppnades och fru Ström
kom in med en liten bleckflaska och en
påse.
Hon hade själf varit nere efter
grädden. Beda vände sig bort, hon
kunde inte stamma något om att hon
borde gjort det. Men fru Ström var
glad och öm, som endast hon kunde
det. Hon knöt ett sidenband från sina
gömmor kring Bedas hals och ordnade
hennes hår med sina starka händer,
som inte förlorat sin mjukhet på dessa
dagars grofsysslor. Och Beda fylldes
som så ofta förr af en slafvisk,
hängifven dyrkan för dessa händer, som
kunde både tukta och smeka.
”"Jag kunde gå i döden för henne!”
tänkte hon, där hon med nedslagna
ögon bar in brickan.
Och hon menade det — i döden
hade hon gärna gått, genom eld och
vatten. Det var bara till brödboden,
som det föll sig svårare.
Förmiddagen var fylld af minnen.
Hvarje sak hon dammat var omhvärfd
af dem, af de tankar hon tänkt när hon
lyft dem, Fabian hette alla tankar. Här
satt hon när det där tråkiga brefvet
kom, här stod hon en gång och grät i
en kristallskål, för den skålens skull
hade hon en annan gång fått bannor
för det den var illa dammad.
Gardinerna hade hon själf manglat,
barnens sängar hade hon bäddat morgon
713
och kväll, och alltid hade tankarna
kretsat kring Fabian. Rummen här hade
färg af honom, fast han aldrig varit
här inne, här hade hon längtat för hans
skull, fruktat och hoppats. Inga bref
mer, ingen ångest längre för hvad
posten kunde bringa — nu skulle han
vara med henne och hon skulle ha sin
egen byrå med nyckel och sitt eget
rum att ligga i.
Och fru Ström föll in i hennes
tankegång:
”Ja, Beda, nu slipper du stoppa
Kurts strumpor och kanta mina kjolar.
Dem har du allt varit led på många
gånger ?”
Nej, aldrig mer skulle hon rynka
pannan öfver dessa rasslande
sidenunderkjolar som alltid rämnade, aldrig
mer skulle den välkända aromen af
puder och parfym sticka henne i näsan,
aldrig mer skulle hon vika ihop dessa
stora, böljande nattlinnen när hon
strukit och aldrig mer behöfva trä band i
dem. Och blommorna. Nu slapp hon
det bestyret när de skulle sättas om
och jorden kokas. Och kaminerna som
slocknade och lamporna, de tolf
lamporna — försökte hon fuska sig
ifrån att fylla en, var det alltid den
som tändes och som började somna
fram på eftermiddagen. Aldrig mer
skulle husets härskarinna banna henne:
”"Kan nådig fröken behaga ägna en
smula tanke åt sina sysslor också!”
Så lät det när hon var riktigt elak —
hvad Beda hatat henne ibland, och
hvad hon dyrkade henne och dyrkade
henne mera nu, sedan hon blifvit
"”fattig”, som de kallade det.
I detta hem i en stad, där Beda inte
skulle komma att bo, i detta hem, som
nu skulle upplösas, där låg en del af
hennes lif, då hon känt och lefvat
myc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
