Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
714 CECILIA
ket i sin ensamhet. Dessa månader
skulle hon aldrig glömma, hon skulle
sedan kunna se sig själf här som i en
spegel, som om hon varit en annan,
därför att hon här gått så tyst och
ensam och bara lefvat i ett, i sitt eget,
ostörd af allt yttre, gått döf och blind
och likgiltigt för allt utom för denna sin
första kärlek, sina bref och sina sorger.
Och så ändtligen var det sista gången
hon i spänning lyssnade till ringningen
— den här gången var det Fabian och
inte brefbäraren. Hans kyssar, hans
kläder, hans händer, hans smekningar.
— Och hon hade rättighet till det nu,
behöfde inte skjuta ut honom genom
dörren som den där förfärliga
sommarnatten.
Fru Ström frågade om herr
Halvorsen ville ha ett varmt bad, hon brukade
alltid bjuda sina gäster på badrummet.
Och herr Halvorsen sade inte nej efter
resan. Beda packade färdigt medan han
vederkvickte sig och trampade fram och
tillbaka i rummen — hon hade en
rädsla för att det skulle hända en olycka
så att de inte skulle komma i väg.
Afskedsvisiter skulle de göra, och äta
middag hos Lebruns. Efter mat och
tal och blommor skulle tåget ändtligen
gå... Tiden blef nog utfylld.
Fru Maud kom själf upp för att be
dem till middag.
"Hur får han det?” frågade hon
försiktigt fru Ström.
”Å inte så dåligt efter hvad jag
tror, han blir ordinarie nu. Och vet
WENDEL
du, han har vunnit i mitt tycke, det
klär honom att ses med Beda.”
”’Ja, han är kär i henne, det
märker man.”
”Och hon i honom! Det är det
farliga, hon är bestämdt för kär, hon
visar det så att det kan trötta ut
honom. ”
”Nej vet du, Lenah, jag tror att han
behöfver det, han liksom växer i
hennes närhet...”
"Ja ja, kanske. Jag litar nu just
aldrig på karlar.’”
”Ack låt oss tro att det blir bra!
Beda har då aldrig gjort något som hon
behöfver straff för.”
”Nå, straff, det ... Mycket att lära
har hon i alla fall.”
”Och hon kommer att lära det i
eget hem, var du lugn för det,’”
svarade Maud med ett flyktigt leende.
I dörren nickade paret åt dem,
färdigklädda att gå på sina visiter.
De båda fruarna sågo efter dem,
och när de kommo ut på gatan tänkte
hvar och en på sitt.
""Det hjälper inte, jag tycker det är
så ödesdigert när en karl släpar i väg
med en flicka på det där sättet,” bröt
fru Ström ut och harklade sig häftigt.
Maud såg ännu tyst efter dem. Det
var tio år sedan Torsten satt
förlofningsringen på hennes finger.
”Så kära de äro, ” sade hon sakta.
”Den lilla bruden. Den stackars lilla
glada bruden.”
(Forts.)
m ND
Qj-»’x(?)w
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
