Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
726
dessförinnan; Donatis komet 1858 med
den vackra fjäderformade svansen (se
fig. å föreg. sida), hvars längd var öfver
70 millioner kilometer; de strålande
kometerna af 1881 och 1882, särskildt
märkliga i spektografiskt hänseende:
detta utgör en förteckning blott på de
mest briljanta och uppseendeväckande
af senare tiders kometer. Härtill
kommer en talrik rad af mindre lysande,
men därför icke mindre intressanta
objekt, som, studerade genom
teleskopet, mäktigt bidragit till lösningen
af en mångfald hithörande problem.
De kometer, som vi äfven med
tillhjälp af det starkaste fjärrglas kunna
upptäcka, utgöra naturligtvis en helt
liten bråkdel af det verkliga antal
kometer, som tillhöra eller
tilläfventyrs från fjärran rymder inkomma
inom : vår sols aktionsradie. «Det
ojämförligt öfvervägande flertalet
förblir sannolikt till följd af för stort
afstånd eller för ringa ljusutveckling
oupptäckt. Klassificerar man de af
oss hittills sedda kometerna efter
frekvens och banlägen, så visar det sig,
att de långt ifrån äro likformigt
fördelade i tid och rum. Enligt
Berberich äro de år, då solen utöfvar liflig
verksamhet, äfven extraordinärt rika
på kometer. I sammanhang härmed
står väl också, att äfven deras
ljusutveckling då är ovanligt stor.
Fördelningen af banplanens perihelier och
noder följa också en viss gruppering,
hvilken Young, hvad de förra beträffar,
synes vilja härleda ur solsystemets
rörelse genom rymden. Holetscheck
har dock uppvisat, att denna
gruppering beror på de astronomiska
observatoriernas belägenhet på öfvervägande
höga geografiska bredder.
Kometernas banplan lutar med alla tänkbara
vinklar emot solsystemets
fundamentalplan, ekliptikan. De periodiska
ANSGAR ROTH
kometerna röra sig dock i allmänhet
i plan, som föga afvika från ekliptikan
och alla dessa, undantagandes två,
beskrifva sitt solomlopp i den för alla
planeterna gemensamma riktningen.
Ett af dessa undantag är Halleys
komet. Om en komet under loppet af
sin långsträckta bana kommer i
omedelbar närhet af en större planet,
attraheras han af denna och tvingas
ofta att beskrifva en ny mindre bana,
hvars från solen mest aflägsna punkt
ligger helt nära den störande planeten.
På detta sätt bildas småningom s. k.
kometfamiljer, af hvilka de större
planeterna under tidernas lopp hopsamlat
hvar sin. Ojämförligt talrikast är
Jupiters familj, omkr. 30 medlemmar,
hvilket förnämligast beror på planetens
storlek, men delvis också får sin
förklaring i genom Jupiters inverkan
påskyndade <:sönderdelningsprocesser.
Nämnda sönderdelningsprocesser, som
förklaras genom kometstoffets lösliga,
sannolikt med meteorstenarna analoga
sammanfogning, genom solens och
grannplaneternas sönderslitande
attraktion samt möjligen också genom de
ofantliga temperaturdifferenser, för
hvilka en dylik himlakropp är utsatt
under sin bana, ge isin ordning
upphof till de ofvan omnämnda
kometgrupperna, som utgöras af kometer
med samma eller nära samma bana.
Dylika splittringar af en komet i
två eller flera delkometer ha
upprepade gånger försiggått inför
astronomernas egna ögon. Det första
och ryktbaraste exemplet utgör den
Biela’ska kometens klyfning år 1846
i tvänne delar, hvilka sedan dess
endast en gång (1852) varit
återsedda. Sannolikt var det spillrorna
af denna komet som anno 1872 den
27 november gaf upphof till det
berömda utomordentligt glänsande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
