Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
736
till personen. Juhlin, Hammarskjöld
och Dyrssen fingo vandra alla
statsråds väg .liksom Tingsten, Trolle,
Alfred Petersson och Roos, och den
omständigheten att den förra gruppen
får vara med om afskedskalasen, men
inte den senare, betyder ingenting
ur den allmännare synpunkten; den
har bara intresse ur privatpsykologisk.
Herrarna Hedenstjerna, Albert
Petersson och grefve Hamilton, som nu äro
hjärtevännerna, skola därför inte vara
alltför säkra: ingen vet när den
stunden kommer att han finner äfven
deras tid vara inne eller ute hur man nu
vill ta det. Den ende, som tyckes
kunna vara säker, är hr Swartz, men
det är inte hr Lindmans förtjänst, utan
hr Swartz egen.
Det är så vanligt att göra
jämförelser, och man hör ofta små
komparationer mellan den nuvarande
statsministern och Erik Gustaf Boström.
En likhet fins också, den nämligen
att bägge kunde förbruka statsråd.
Hr Lindman har ju redan på sin
korta bana hunnit med en hel del,
och får han vara med lika länge som
Boström, kommer han väl att
öfverträffa honom härutinnan. Eljes var
den bålde Östanåherren inte någon
kostföraktare. Han visade äfven stor
fördomsfrihet. När han blef
statsmi
nister första gången, skötte August
Östergren justitiedepartementet, men
när han lämnade ledningen åt frih.
von Otter, svarade hr Samuel Ludvig
Annerstedt för rättvisan i landet, och
under sin andra statsministerperiod
hade han Ossian Berger till
justitieminister. Han började med grefve
Lewenhaupt som utrikesminister, men
som han var för unionsvänlig, tog
han grefve Douglas, och då denne
visade sig för storsvensk, fick hr
Lagerheim taga platsen för att i sin
HERRARNE PÅ STATSRADSBÄNKEN
ordning vika för grefve Gyldenstolpe,
som blef för att ingen annan ville.
Men det skulle inkräkta alldeles för
mycket på utrymmet att räkna upp
alla de statsråd, som hade Erik Gustaf
Boström att tacka för sin upphöjelse.
Han tog general Rappe för att få de
nittio dagarna och landshöfding
Crusebjörn för att få mer, han lockade
amiral Palander att göra den erfarenheten
att det är lättare att klara:
Nordostpassagen än andra kammarens kobbar
och skär, han drog den ene efter den
andre från hans lugna vrå till
maktens och ärans höjder, där de alla
hade det gemensamt att de fingo lära
sig resignera. Själf drog han sig ju
tillbaka två gånger, den första frivilligt,
den andra för att han måste. Han
var nu en man för sig, den myndige
rikspatronen, som skötte det hela på
ett lite patriarkaliskt sätt och under
årens lopp hann blifva populär bland
sina första motståndare och knappt
tolererad af dem, som hjälpt honom
upp till ärans högsta pinne.
Då han gick år 1900, fick han ju
amiralen frih. F. W. von Otter till
sin efterträdare, en hedersman, som
inte hittade i politikens
irrgångssalonger utan tog sakerna rättframt.
Han lyckades drifva igenom den
utsträckta värnplikten, men förlorade
spelet, när det blef fråga om rösträtten.
Nå, den saken förstod nu hvarken
han eller hans justitieminister,
nuvarande landshöfdingen Hammarskjöld
i Uppsala, hvilken eljes är hemma i
så mycket. Den enda af våra
statsministrar i nyare tid som fattat den
frågan både med hjärnan och hjärtat,
var hr Karl Staaff, men just därför
fick inte han lösa den. Den har ju
på tongifvande håll betraktats framför
allt som en förståndssak, och att den
ändtligen blef löst, berodde nog på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
