Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
740
männa meningen, medan däremot nu
ingen skulle säga ett ord om en man
i samma ställning öfvergick till
näringarna. — Det var ett godt sällskap
Themptander valt ut åt sig i
regeringen: Ryding som krigs-, Gustaf
Tamm som finans-, Vult von Steyern
som justitie- och J. E. von
Krusenstierna som civilminister; i arf från
åtskilliga föregående ministärer hade
han fått Johan Henrik Lovén, som i
sin person kunde sägas ha samlade
alla de förutsättningar som
konstituera en regeringsrätt. Themptander
föll emellertid med frihandeln, och
frih. Gillis Bildt inaugurerade det
nya systemet. Han gjorde sig
förträffligt vid riksdagens högtidliga
öppnande och afslutande, men öfverlät
ändå med nöje maktens glans åt frih.
Gustaf Åkerhielm till Margretelund,
som också var en ståtlig man, men
ägde den för statsmän stundom
olyckliga egenskapen att vara poet. De
två sysslorna äro ju i och för sig icke
oförenliga — man kan tvärtom inte
vara en stor statsman utan att också vara
siare — men frih. Åkerhielm var
mera skald än politiker (ändå blef
han ej medlem af Svenska
akademien), och det gjorde att det nya
systemet rätt snart såg sig föranlåtet att
göra Erik Gustaf Boström till sin
främste exekutor, och han hade inga
poetiska irringar.
Då frih. Bildt bildade sin regering,
lyckades han få med ett par veteraner
från tidigare år: Axel Bergström,
som en gång varit typen för en stark
civilminister, hjälpte nu till som
justitieminister men tröttnade efter
några månader, och Gunnar
Wennerberg öfvertog ecklesiastikportföljen.
De hade bägge varit
regeringskamrater under första hälften af 1870,
men klimnade konseljen, när Louis
HERRARNE PÅ STATSRADSBANKEN
De Geer 1875 för andra gången
inträdde som justitiestatsminister, i
hvilken egenskap han ju förut verkat tolf år
och därunder genomfört sitt lifs
största arbete, representationsreformen.
Han blef 1876 vår förste statsminister
och satt som sådan till 1880. När
han afgick, anvisade riksdagen, <såsom
en gärd af det erkännande svenska
folket ägnar f. d. statsministern frih.
Louis De Geers förtjänster om det
allmänna,< ett belopp, motsvarande
hela statsministerlönen, att årligen
utgå under hans återstående lifstid.
Det var den enda nationalbelöning
riksdagen gifvit en politiker, men när
det skedde, fans det också skäl. Man
skall ju aldrig ta på sina bästa kläder,
när man sysslar med politik, ty de
bli alltid förstörda. Med Louis De
Geer var det dock i viss mån en
annan sak. Han fick som andra
uppbära mycket klander, och hans
statsmannabana var långt ifrån en
vandring på rosor. Men i ett hänseende
gick han alltid skottfri. Det fanns
aldrig någon som tviflade på hans rena
uppsåt och oegennytta, och äfven hans
bittraste motståndare vördade i hans
person den politiska hederlighet, som,
när allt kommer omkring, kanske var
nyckeln till hans framgång.
Denna lilla namnuppräkning på
statsministrar och statsråd från den tid
statsministerinstitutionen infördes —
det skedde 1876 — är hvad de
senare beträffar långt ifrån fullständig,
och de lefvande män, hvilka varit
medlemmar af k. mt:s regering,
uppgå, som förut nämnts till nära femtio.
Det finns sålunda godt om dem, hvilka
skulle kunna, om de bara finge, sätta
f,. d. statsråd på sitt visitkort. Men
det går inte längre — hr Pehr von
Ehrenheim är den ende som varit
med innan den rättigheten blef
bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
