Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FRÅN TISTELGÅRDEN.
af EMANUEL FRANZÉN.
Sankt Lars börjar just knäppa
middag i sin vällinggryta, då
Ramek Norman, maskinsät-tare
hos stadens konservativa tidning,
smäller opp sin rullgardin och genom
öppna fönstret hälsar den svala
solstillan med en rågad gäspning. Han
har stått i arbete till fyra på morgonen,
ty dagen förut har man hållit
”ungdomsmöte” vid en folkhögskola några
mil från staden och referenten hann ej
in med manus förrän långt på natten.
Innan Norman gäspat ut, tar
domkyrkans djupare stämma opp räkningen
i dubbelslag och han blir med ens
vaken om hufvudet, som ett drag blåst
ur honom sömnkvalmet. När spelet
tystnat, sätter han sig på sängen och
lyssnar. Från barndomen har han hört
dessa klockor och deras ton har i hans
själ vuxit till ekon af väldiga röster,
som blifvit bekanta och kära, men hvars
ägare han sällan fått skymta. Ibland
kan det gå veckor och längre, då de äro
stumma och borta ur hans sinne, men
så öfverraska de en dag lika långväga
och kärkomna besökare. Och det har
varit ett verkligt möte, därför sitter han
på sängen och lyssnar efter de undangåendes
steg. Staden är bara största
byn på det bördiga landskapsflaket
och bergens, skogens och markens
väsen våga sig ännu dit på sina
vandringar, trots elektricitetsverket och den
moderna spårvägen. Man märker så
väl, om någon farande tomte är oppe i
Sankt Lars och sköter klockor och
slagverk eller jätten från skogsåsen i norr
är på vandring neråt och då passar att
sticka in kryckan i domkyrkans torn
och pröfva tonen i malmen, hvilken
han anser så godt som sin efter större
pärlan är bruten ur ett kopparberg,
som tillhört hans morfar. Man kan ej
misstaga sig. Det är skilnad på klang,
isynnerhet när jätten slår, ty han är
urgammal och halt och andra tonen i
slaget gör otakt, fullt som han slintat
med kryckan. Men nu äro både stora
och lilla gamlingen för den här gången
borta ur sättarens ögon, så han plockar
åt sig plaggen och börjar kläda sig raskt.
Innan han går ut, tar han af sin person
i spegeln och känner sig nöjd, säkert
med rätta, ty tänkte han på det, skulle
han se en medellång välvuxen karl i
trettioåren med vackra bruna ögon, en
stadig och vänlig blick och detta behag
i min och hållning, mera bestickande
än konventionell skönhet, en oskattbar
egenskap intimt beroende på heder i lif
och tankar och alltid ett säkert märke
på goda och vakna karaktärer.
Trappan knarrar go morron och när
han kommer ut på gården välkomna
syrén och jasmin med doft och
blommor. Han tackar med att stanna ett
ögonblick, men när han skall fortsätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
