Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
748
jordlapp för de pengar, som blefvo öfver
när gården såldes. I tio år hade nu hon och
sonen bott tillsammans, i tio år hade hon
träget arbetat för att förkofra sitt och
lyckats öfver förväntan, ty hon hade godt
hufvud och stor arbetsförmåga och visste
ej hvad det ville säga att vika. I tio år
hade hon också kämpat en nästan daglig
kamp för att glömma det förflutna och så
koncentrera alla tankar och känslor kring
sonen, att intet kunde finnas för någon
annan att få. Men däri hade hon ännu
icke lyckats. Ännu kunde det komma
stunder då hon kände kärleken till sin
ungdoms älskade välla fram som en het
våg, och då blef det brottning på lif och
död, men hon gaf sig icke förrän hon
slutade med att hata sin kärlek. Men allt
som åren gingo kom det ofta en tärande
oro öfver henne vid tanke på sonen, som
höll på att växa upp. En dag skall han
nog fråga henne, icke nöja sig med de
svar hon gifvit utan söka och pejla, samla
ett och ett tills det blef till en rasslande
kedja kring henne, som han lärt sig älska
och akta. Och så skulle hon stå där
ensam till slut med en isande tomhet som
lön för sin möda. Där vände tankarna.
Nej, kämpa skulle hon, kämpa till döds
om sonen och — sig själf. Efter tio års
kamp finge hon ej gifva tappt. Nu var
det värsta i alla fall öfver. Ungdomen var
bakom henne, medelåldern var kommen
och med den skulle följa ro och svalka åt
själen. Det var blott att hålla sonen
utanför det gångna och draga honom allt
fastare till sig. Sedan hade hon intet att
frukta.
Hon trädde ut ur ladugården.
Solskenet slog emot henne.
”För-vår,” mumlade hon igen.
För
vår. En egen klang har det ordet, skickar
liksom en aning om andra dagar.
HANNA SÖDERLUND
Gossen kom hem i skymningen, varm
och upphettad. .
”Har du sprungit?” sporde modern.
Hon stod vid köksspisen och kokte
efter
. middagskaffet.
”Jag har gått öfver bergen, och det
var halt och så ville jag skynda mig.”
Han kastade mössan på bordet och satte
sig på stolen bredvid.:
”Nå hur gick det med affären?”
Modern log. ,
”Jo, du skulle få hvad du begärde.
Per Erik kör efter kalfven i morgon och
tar då ullen med till fru Svenson.”
"Det var bra.” Modern tog ner
kaffekvarnen från hyllan och malde.
”Träffade du annars något folk nere i
byn?”
”Ja, det var en från din hemtrakt.
Gran hette han och — och —"”
Modern vände sig brådt från sonen,
hvit i ansiktet. ”Nå?” sade hon utan att
vända sig om.
”Han frågade om icke tar min var
utkommen än. De tio åren skulle väl ha
gått nu, sa han.” Gossen talade fort med
hastig andhämtning och såg skyggt åt
modern, som alltjämt stod med ryggen åt
honom.
Det blef tyst i köket, endast veden
sprakade och brann och i ett obevakadt
ögonblick pöste kaffet öfver.
"Hvarför slog du dig i språk med
Gran? Han brukar aldrig ha något godt
att säga.”
Nu vände hon sig om, röd i ansiktet
af eldvärmen och såg lugnt på sonen.
”Å, det var han som slog sig i språk
med mig. Han tyckte, jag var lik mor
och min far, och så frågade han, hvad jag
hette och så —"”
Gossen fick sitt kaffe och drack det
under tystnad, sedan gick han ut. Först
sent på kvällen kom han åter in, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
