Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SONEN
stöter till;: Den andre gör sig lös och Sten
urskiljer modern i mörkret.
”"Vill du följa mig hem,” säger hon
lugnt, ”det är så mörkt i kväll?”
Det virrar i Stens hjärna, men
kamraten hånskrattar och beger sig af.
”Sten,” hviskar hon tyst, ”hjälp mig
draga ut knifven. Den sitter visst fast.”
”Mor — du —"!” skriker han till.
”Tyst — tyst. Han får intet veta
—— den andre. Men hjälp mig fort.
Vänstra axeln, Sten. ”
Han rör sig ej.
Då vrider hon själf knifven ur såret
- och stoppar den i fickan, men därmed
äro hennes krafter slut, och hon sjunker
ner på marken. Då vakna sinnena på Sten
och han böjer sig ner och lyfter upp
henne på armarna och får en varm
blodström öfver ansiktet.
"Mor — mor — lilla mor!” Alla
vackra smeksamma ord sen barndomen tar
han fram och rösten skälfver af smärta,
förtviflan och ömhet.
”Nu får jag honom åter,” mumlar
hon svagt, småler och förlorar
medvetandet.
Det är tungt för sonen i
uppförsbacken och tyngre och tyngre känns det
ju närmare han kommer hemmets dörr.
Han har tystnat med smeknamnen, ett
enda ord ringer i hans öra: mördare.
Han snubblar öfver tröskeln, har svårt
att få upp dörren, och då ljusskenet slår
emot honom och han ser fadern, blir han
stående med krampaktigt slutna läppar.
Mödosamt går han sedan fram till sängen
och lägger modern.
”Mor dör,” säger han sedan med
onaturlig röst, ”och jag har dödat henne.”
Hans ansikte lyser hemskt hvitt under
blodstänket.
Med ett skri är mannen framme hos
hustrun och när han ser blodet, som i
. förband : öfver såret.
755
sakta ström silar fram öfver hennes
kläder, kastar han sig på knä vid bädden och
vrider händerna i förtviflan och åter
brusar det fram öfver henne vackra namn
från fordom. Men hon hör intet och ser,
intet.
”Begriper du icke,” vänder sig fadern
till sonen, ”att hon ej får dö?” Och han
börjar fumlande. och ovant kläda af henne
och försöka så godt han kan anlägga ett
Under tiden tvättar
Sten blodet från händer och ansikte.
”Tag far efter doktorn, far, men mor
får icke dö, innan jag är åter.”
”Gud förbarme sig!” svarar fadern
blott. Han tar hustruns nedhängande hand
och för till läpparna och smeker henne
öfver pannan.
Det är långt lidet på natten, när Sten
kommer tillbaka med doktorn, och då är
hästen nästan dödskörd.
”"Mycket är här väl icke att göra, kan
jag förstå,’”’. säger doktorn efter
undersökningen. Sedan han anlagt förband och
gifvit ordinåtioner, fäster han en skarp
blick på Sten. ”Du kan väl icke fara in
med mig förrän i morgon och då är det
väl bäst, du anger dig med detsamma
eller ska jag säga ifrån ?”
”Nej, jag gör det själf,” svarar Sten
likgiltigt. Han har satt sig på träpallen,
som fortfarande har sin plats vid dörren
och han sitter så böjd att hans ansikte
ej är synligt. En stund därefter återfår
modern medvetandet och hviskar sonens
namn. Han är genast framme hos henne,
knäböjande vid sängen.
”Jag är endast lycklig, Sten,” säger
hon matt småleende. Då kastar han sig
öfver henne i gråt och jämmer. Doktorn
försöker föra bort honom men kan icke.
”Låt honom vara,” ber fadern. ”Hon
sitter hårdt i hans hjärta, fast olyckan
tillkommit. ”
,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
