- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1909 /
774

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

714 GRAMMOFONMANNENS STREJK

slungandet af detta i konstnärligt
hänseende ganska obekanta namn, att
grammofondirektören smålog, lade sin
juvelprydda hand på min arm,
skålade och sade:

— Hör på! Ni förstod helt visst
inte riktigt hvad jag sade nyss?
Mannen heter Petterson, och likväl
har edra öron många gånger smekts
af hans härliga stämma. — En cigarr?
Var så god! — När jag startade min
stora grammofonaffär, gällde det att
ge den ett stort och ögonblickligt
uppsving, ett försteg framför alla
konkurrenter. Detta kunde endast
ske genom anskaffande af de finaste
och mest aktuella insjungningar. Så
fort en ny opera gjorde succés, här
eller i Berlin, Paris, Wien, London,
gällde det att skaffa de populäraste
numren därur, insjungna af de
populäraste rollinnehafvarna. Detta blef,
som ni förstår, ganska dyrt — det
vill säga, det skulle ha blifvit dyrt
— och mina konkurrenters försök i
den vägen kostade dem nog också
vackra slantar.

En dag mötte jag på gatan en man,
som lifvet icke bjudit alla de
framgångar, han önskat sig. Jag såg på
hans slitna, men ännu hela dräkt,
hans långa konstnärshår, hans rakade
ansikte, att det var en förolyckad
konstnär, antagligen skådespelare, och
jag såg vidare till min förfäran att
mannen gick rakt på mig.

Javisst, nu kände jag igen honom
— det var en f. d. skolkamrat, som
jag alltid klått i skolan och som
lifvet sedermera klått i mitt ställe. Jag
kände mig upplagd för den lyx som
kallas medlidande och som
berömmes mycket af sådana, som icke ha
någonting att ge bort. Jag hälsade
således på honom.

Han var anställd som korist vid

operan. Dåligt, förstås. Drömmarna
om ära, guld och rykte hade han
fått stoppa i skrinet. Naturligtvis
hade han misslyckats till följd af
intriger, hat, afund och kulisskabaler
— det var klart som korfspa’, det!

Jag tog honom hem — vi åto
godt, söpo mycket, rökte bockceigarrer
— han blef full. Och nu erfor jag,
hvilket geni, hvilken tusenkonstnär
han var. Han hade utmärkt röst —
måhända icke bland de allra bästa,
men den hade en förmåga, som skulle
tjäna in mycket pengar åt mig. Han
kunde härma — från tuppens galande
på sopbacken till Oscar Bergströms
«När jag var prins utaf Arkadien«<
och Kristina Nilssons «Sjutton år tror
jag visst att jag vars. Ingenting i
den vägen var honom omöjligt. Han
blåste trumpetsolo med munnen, så
att man trodde att man befann sig i
en kasern vid taptot, han härmade
kanariefåglar så naturligt, att man
väntade att han skulle lägga ägg också,
och om han en dag vikarierat för
Forsell i Eugen Onegin skulle ingen
märkt skillnaden med undantag af
Forsellts fru.

Nåväl, jag engagerade honom som
insjungare i grammofon. Han fick
bra betalt och arbetet var måttligt.
Han fick mera för Caruso än för Elis
Olsson, mera för Olsson än för
landsmålsvisor. Femtio, sjuttiofem, hundra
kronor stycket. Jag knusslade inte.
Originalen själfva skulle ha tagit
hundra, femhundra, ja, tusen kronor.

Ni kan genom en enkel
finansoperation tänka er, hur mycket jag
sparade in. Och ständigt hade jag
de senaste nyheterna på lager. Jag
köpte notorna åt Petterson, och han
sjöng genast in dem i grammofon,
än eldigt skönt som Caruso, än
hjältelikt dundrande som Tamagno, än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:26:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1909/0786.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free