Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLARBARSSYLT
Men å andra sidan — hur skulle väl
Barbro ta det? Hon, som var så
oförstående, ja, så hård i vissa afseenden.
Å, det skulle bli förfärligt! Hvad
förstod väl Barbro af kärlek? Ingenting!
Och för resten — hade Cecilia ens rätt
att yppa en hemlighet, som slumpen
uppenbarat för henne? Och framför
allt — vore det väl rätt att svika Majas
ungdomliga, fria, öppna förtroende?
Herre Gud, om prosten ändå varit
som folk! Då hade hon kunnat
anförtro sig åt honom, lättat sitt kvalda
samvete. Ty det var dock någonting
gränslöst tyngande i detta att ha en
hemlighet för systern. Och ansvaret,
ansvaret !
Nå — ifall den nye adjunkten visade
sig vara en äldre, stadgad man, så
kunde hon ju anförtro sig åt honom.
Hon satte allt sitt hopp till adjunkten.
Adjunkten kom. Han både svek och
motsvarade fröken Cecilias
förhoppningar. Någon äldre man var han icke,
nej, han var oroväckande ung. Men
hvad stadga beträffade, lämnade han
intet öfrigt att önska. Han var
synbarligen en värdig andans man eller —
som Rika uttryckte det : en rejäl och rar
präst. Hans sätt att behandla prosten
var så fast och förtroendeingifvande,
visande på en gång vördnad,
öfverseende och orubblig vilja.
Det hade i sanning varit skönt att
få vända sig till honom. Om han bara
inte varit så ung. Och så det, att han
var son till kusin Josef. Barbro hade
endast alltför rätt, då hon sade:
”Har du någonsin sett en större
flabb än Josef? Josefs pojke kan nog
vara snäll och bra — men vet du, inte
kan jag ha någon uppbyggelse af att
höra hans utläggningar.”
Och fröken Barbro förklarade, att
OCH ANSVAR
hon för sin del icke tänkte fara till
kyrkan, förrän prosten blef ”frisk igen”’.
Sålunda fick adjunkten lida för sin
faders flabbighet, d. v. s. han fick icke
mottaga fröken Cecilias förtroende.
Men som åhörare i kyrkan fick han
mottaga både henne och Maja och Rika.
Han talade väldeliga, den unge
adjunkten, och sparade icke på kraftiga och
hårda ord. Särskildt gick han hårdt åt
ungdomen, dess lättsinne. Fröken
Cecilia måste verkligen gifva Maja en
handtryckning — för att påpeka de
sköna, stränga orden. Det var ju också
ett sätt, ett ganska godt sätt att
uppfylla sin plik mot barnet.
Men barnet lät handtryckningen gå
vidare till Rika, som med vidöppna
ögon iakttog, hvad som var synligt af
prästens gestalt. Rika hade fallit i sin
fjärde, möjligen sista och säkerligen
mest hopplösa förälskelse.
"Ässes då — hva ä det? Kan en
inte få vara i fred!” hviskade hon.
På hemvägen — sedan de skramlat
sig öfver den första fjärdingsvägen —
tog fröken Cecilia åter lilla Majas hand
och frågade henne, om hon icke skulle
vilja anförtro sig åt adjunkten.
”Kors i all sin dar, hva menar
fröken ?”
Det förstod nog Maja.
”Nej aldrig har jag då hört på
maken! Kanske jag skulle berätta för
honom, att jag satt i köket och
språkade med Gusten? Jo, det skulle vara
något att komma med till en präst! De
är allt vana vid det, som värre är, må
fröken tro. Så då skulle jag då riktigt
göra mig löjlig. Och fröken med!”
Löjlig — löjlig — fröken Cecilia
rodnade, hon rodnade, så hon trodde,
att hon skulle få näsblod.
"Maja anser således icke, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
