Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
830
vara orätt handladt? Då kan jag ju
gärna tala om det för fröken Barbro.”
Nej, se det ville icke Maja på några
villkor. Fröken Barbro var ju så sträng
och häftig af sig. Och visst hade det
varit dumt af Maja att låta rättarens :
pojke komma in i köket midt i natten.
Men de voro ju lekkamrater, så något
riktigt ondt var det ju icke heller. Och
nog kunde väl fröken förstå, att det
var omöjligt för Maja att gå till den
främmande prästen med sådant —
Visserligen — att gå så där direkt
till honom, det kunde ju nog vara svårt.
Men så ofta han kom till Svalinge,
borde Maja söka hans allvarliga
umgänge. Ty uppriktigt sagdt — ja hon
sade det ju icke fullt så uppriktigt, men
meningen var densamma — fröken
Cecilia fruktade, att Maja hade dåliga
anlag.
Och hvart sådana leda, ifall de icke
i tid stäfjas, det vet man. Fröken
Cecilia åtminstone visste det — hon hade
sett det hos Le barbier, ja, till och med
hos Flygare.
Efter samtalet med Maja fick
fröken Cecilia mera lugn i sin själ. Hon
hade varnat barnet, och hon hade så
att säga Öfverlämnat henne i
adjunktens vård. Härtill kom, att rättarens
pojke tagit tjänst utsocknes, och till
våren skulle han ut och exercera.
Följaktligen fanns det inom en ganska vid
omkrets ingen frestelse för den unga
Maja, intet att frukta för fröken Cecilia.
Hon kunde i lugn och ro ägna sig åt
sina nöjen och åt sin hälsas skötande.
Ty magen ville icke bli bra.
Den snälla Barbro genomgick hela
sitt medicinska vetande och tillverkade
den ena dekokten bittrare än den andra.
Men intet halp. Alfred, adjunkten,
förklarade sig också kunna en hel del
HJALMAR BERGMAN
kurer, som han lärt af sin förståndiga
mamma. Men sjukdomens säte gjorde
ju, att man icke kunde inviga den unge
mannen i alla detaljer.
Adjunkten kom för öfrigt mycket
ofta till Svalinge. Släkt och vänner böra
ju hålla ihop. Och dessutom blef det
nog så trist att sitta där ensam med
gamle prosten. Han drack visserligen
icke så mycket som förr, men Hhan
hade blifvit så slö.
”’Sex dagar härdar jag ut,” sade
adjunkten. ”Men den sjunde måste jag
hvila och uppfriska min ande. Här är
så ljust och gladt på Svalinge.”
I hvardagslag var han så treflig och
gemytlig, Alfred. En helt annan
människa än den stränge söndagsprästen.
Han spelade bésigue med tante, Barbro
och läste högt för tante Cissi och Maja.
Och för hvar gång han kom, och för
hvar gång Rika mötte honom i
förstugan — hvilket hände ungefär lika ofta
— så tog han henne i hand och
frågade hur hon mådde. Ja, han var, som
Rika sa’, rar.
Och när tante Cissi var sjuk och
icke orkade höra på, läste han högt för
lilla Maja, goda, allvarliga böcker.
Och han nöjde sig icke med att blott
läsa, han förklarade också texterna,
talade länge varmt och helt säkert icke
utan framgång.
Men fröken Cecilia blef sämre och
sämre. Plågorna voro ju icke så svåra.
och hon behöfde icke ligga till sängs.
Men hufvudet var så tungt. Och så
hade hon en oro i kroppen, hon kunde
icke hålla sig stilla. Väl inrullad i
schalar och doftande af kamfer
vaggade hon af och an, i rum och ur rum.
Kvällarna voro så långa, nätterna voro
så oändligt långa. Och dagarna voro
också långa. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
