Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER NORDEN
JE LR II F
EET
LJ
Gator och spårvägslinier upprifna af jordskalfvet.
och knotade, stönade och vrålade.
Från taket bröt ett skyfall af stuck,
och det blef tjockt i rummet af det
hvita, kväljande stoftet. Utifrån hörde
han smattret af ramlande skorstenar,
laviner af tegelstenar och det
fruktansvärda braket, när de stora
skyskraporna rystade väggarna af sig, ja
hela hus vacklade och störtade
samman. Han kände sig som den enda
människan i tillvarons början, kaos,
ty ingen veklagan förnams, intet
jämmerrop genomträngde
helveteslarmet — det var som om allt
lefvande i ett slag blifvit söndermaldt
och elementen röto sitt rasande jubel
däröfver.
I tjuguåtta sekunder varade det,
tjuguåtta sekunder som för hvarje ny
evighet blefvo honom ofattbarare, och
så var det öfver. Han tog sig om
hufvudet och fann det oskadadt. Han
betraktade sina bara fötter och kom
underfund med att han fortfarande
stod på golfvet. Han fnyste dammet
ifrån sig, och när han försiktigt tog
ett par steg, såg han att det blef
blodröda spår efter hans fötter — det var
den persiska mattan, som kom till
synes genom det hvita mjölet.
Han gick till fönstret, och när han
skulle slå upp det, föll hela rutan med
ett klirrande — det lät som ett kväfdt
skratt — ned i gatan. Och när han
såg ut, fann han att den tunna
månskäran var bleknad, att solen just höll
på att gå upp och att det var den
ljufligaste vårmorgon, sval och
doftande, med en lätt, daggig bris inifrån
fastlandet. Och i den underbara,
tysta sabbatsro, som nu låg öfver den
slagna staden, verkade de enstaka
tegelstenar som i det längsta klamrat
sig fast, men slutligen föllo till marken,
lika fredligt som det förtroliga
knäppandet i ett gammalt hus.
Han lyssnade och inandades den
rusande morgonen. Ännu icke ett
ljud, som tydde på lefvande varelser,
skräckslagna, massakrerade eller
förtviflade.
Hvad hade egentligen inträffat?
Var det mycket allvarsamt? Eller
— och nu trängde den gamla, mot
dylika hemsökelser förhärdade San
Franciscobon upp i honom — var
Jina
J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
