Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADVOKATENS UMGANGE
mycken tillförsikt hos mig. Och
ungdom kan aldrig tas igen...
Förträfflig blef jag och har varit
alltsedan — så förträfflig, att jag blifvit
en börda för mig själf utan att veta
det — förrän jag lärde känna dig. Du
gjorde mig osäker och torrare och
förträffligare som ett slags själfförsvar.
När du for din väg, obetänksamt och
planlöst, kände jag hur min ungdom
glidit ifrån mig och hur illa jag handlat,
som inte varit det stöd för dig, att du
kunnat förtro dig åt mig. Och sedan
har det varit liksom en sluss, som
öppnats — Jag har kommit att älska dig,
du har gjort mig till en bättre
människa. Inte förträffligare, men mera
god, hoppas jag. Vet du, att jag nu
förebrår mig att den lilla Beda gått så
ensam bland oss alla och att jag med
oro frågar mig hurudan karl hennes
Fabian är?
Och så har du lärt mig att känna
starkt, genom dig har jag fått en
ersättning för ynglingatrotset, jag har ändå
fått känna mitt blod rusa genom
ådrorna! Jag älskar dig, Magda, så som
en mogen man älskar, du har gifvit
mig ersättning för ungdomen, men du
är också hela min framtid. Vare sig
jag blir ensam eller ej — för mig finns
i framtiden ingen annan än du.”
Han tystnade och stod orörlig, det
var som om han glömt henne och talat
för sig själf, ändtligen talat ut den sång,
som gjorde hans hjärta vekt. Men
Magda stapplade fram med sin käpp
och lade handen på hans arm:
”Förstår du inte,” stammade hon,
”förstår du inte — doktorn sade mig
att jag aldrig mer kan gå ordentligt.’”
”Gå — men min älskade flicka,
du skall få åka så länge jag lefver, det
lofvar jag, ”” svarade han litet häpen.
871
”Det är inte det — o, du är så
dum ... Tag mig då, Kristian. Jag har
längtat så bittert efter dig långt innan
du visste det!”
Och när fru West öppnade dörren
hade solen just gått ned och mot den
kyligt ljusgröna himlen aftecknade sig
de båda höga mörka gestalterna, tätt
slutna intill hvarandra — en vacker
tafla, riktigt som det skulle vara.
TRETTIONDE KAPITLET.
Julafton med knarrande hvit snö.
Frukost med ”dopp” hos
häradshöfdingens. Där skulle Magda och hennes
mor jula, fröken Bloch skulle fara till
vänner på landet om en timme, fru
Ström vara hemma hos sina pojkar
och Maud och Torsten vara för sig
själfva. Docenten hade redan farit till
Rättvik i en knastrande ny sportkostym
och öfver den stackars notarien, som
i dag var melankolisk redan vid
”helan”’, hade fröken Bloch lofvat att
förbarma sig: hon tog på sitt ansvar
att han skulle bli välkommen hos den
familj, dit hon skulle.
Ett präktigt julbord stod dukadt i
salen och på pianobänken midt på
golfvet stod dopparegrytan.
”Mitt råd måtte ha varit godt,”
sade fru Ström halfhögt till Maud. De
hade dragit sig litet undan med sina
assietter med det färska, drypande
vörtbrödet.
”Ditt råd? O ja, visst!” Fru
Lebrun blef pionröd. ”
”’Ja, du har sett så nöjd ut på sista
tiden, jag har särskildt lagt märke till
det. Är du lycklig nu?”
”Mer än du vet, ” sade Maud halft
bortvänd. Och Torsten,” tillade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
