Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
880
en mera passiv åskådare, men
tennsoldaterna göra honom särdeles aktiv
och han måste ovillkorligen
demonstrera sina favoriter, de eldröda
skotska soldaterna hemma från morfars
land.
Tidningsmannen, som förebrår
sig att alltför länge ha spelat den
stumme, tar mod till sig och föreslår
med en blick på de massiva
kompanierna att de äro julklappar från i
fjol.
Svaret blir att de äro en present
af mormor och lille prinsen visar
upp en highlander som tyvärr mistat
hufvudet under någon af de senaste
fäktningarna. Men hvad skall man
göra åt den saken? Det är bara
att hålla sig stram, kära tennsoldat,
så märker kanske ingen att ni inte
har något hufvud. Knepet har
lyckats förr.
«De tycka så mycket om att leka
med tennsoldater,< förklarar
kronprinsessan.
Det motsatta förhållandet vore ju
äfven ganska öfverrask ” le.
Dessutom leka de brandsoldat och släcka
hemska vådeldar i slottet eller
degradera sig ända ner till
poliskonstaplar och upprätthålla den starkt
myllrande trafiken af hästar, kameler
och elefanter. Deras lekar äro precis
likadana som andra småpysars i
Sveriges land. Dock med ett
undantag: de kunna aldrig leka att de äro
prinsar.
Den omättlige fotografen har fått
korn på en ståtlig träbrunte som står
på sina gungmedar vid en vägg och
han unnar ej hästen dess hvila. Prins
Gustaf Adolf får kask och sabel
samt bestiger sin lifhäst och Sigvard,
som är ett år yngre än sin treårige
store bror, får nöja sig med en hvit
liten klippare som knappt når Brunte
SMÄPRINSARNE INTIME
till stigbyglarna. Fotografen är
förtjust åt gruppen och anlägger sin
honungslenaste stämma i
förhoppning på en utmärkt bild. Allt
skulle gått bra om icke ett uppträde
utom kulisserna i sista
stund’distraherat hufvudfigurerna här inne på
scenen. Ute på backen vid Skandias
hus uppenbarade sig nämligen några
pojkar. De hade inte alls ögonen
åt slottsfönstren, ty framför sig sågo
de något som var bra mycket mer
fängslande för pojksinnet, en lång,
blank, glanskig iskana. Den läg som
en mörk planka mot snön och
grabbarna togo sats och gledo fram på
kanan under högljudd gamman.
Det vardt för mycket äfven för
en prins. Han reste sig en smula i
sadeln och det lilla ansiktet höjdes
för att se bättre. Borta var intresset
för fotografering och hade prins
Edmund hunnit studera Shakespeare
skulle han med någon förändring
utropat: en kana, en kana, ett
kungarike för en kana!
Dock en väluppfostrad prins låter
nte de heta önskningarna skena i väg
för långt med känslan för det
passande. Alltså blef det fotografering
af både i mössa och kask, och
fotografen, som fått korn på den
zoologiska trädgården i kakelugnsvrån,
föreslog dess inryckande med i
handlingen. Men en gång på hästryggen
ville prinsen ock förbli på sin
upphöjda plats. Kronprinsessan försökte
väl öfvertala honom, men det slutade
bara med en öm scen med
smekningar precis som hvarje annan
mamma skulle gjort med sin kelgris.
Man far inte heller hårdt fram med
ett vardande majestät, som har en
helt annan säkerhet i uppträdandet
än en vanlig treårs byting, den där
inte äger någon att kommendera öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
