Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAVILJONGEN
den känsla, som sakta, likt ett från
synranden långsamt stigande moln,
kröp öfver mig. Och jag tyckte att
allt vissnade och blef till
skrumpet löf — som grafvårdens glömda
kransar.
Där stod ett staffli.
Hvem hade en gång arbetat inför
det och sökt att lägga all sin
konstnärssjäl på dess altare?
Småningom, allt efter som jag
grubblande betraktade vårt kalls
oerkända symbol — ty det är ju
paletten, som upphöjts till emblem,
liksom man hos diktarna låter fjädern,
icke det tunga skrifbordet, beteckna
ståndet, vaknade sällsamma minnen.
Jag tyckte, att jag kände igen alla
dessa ting, dessa gamla möbler, ja
äfven paviljongen. Det var som hade
jag sett det alltsammans en gång förr
— men icke i lefvande lifvet utan i
en dröm. Jag blef allt underligare
till mods och stirrade nästan i fasa
omkring mig. Utanför föll regnet
och skymningen låg tät, men
åskknallarna hade upphört. Det knäppte
hårdt i chiffonjéen, som hade den
rämnat, och jag spratt till. Hvad var
dock detta? Hade jag lefvat en gång
förr — för ett sekel sedan, var det
någon sanning i hvad en del påstodo,
att vi komma igen och lefva om våra
lifP Jag log åt mig själf — nej,
reinkarnationen var mig främmande.
Men dessa möbler, detta obeskrifliga
något, som fyllde den åttkantiga
paviljongen med ett hemlighetsfullt lif,
en mystisk hågkomst... Jag slöt
ögonen och sökte tänka mig
tillbaka.
Genom de slutna ögonlocken
tycktes det mig att ett ljust skimmer spreds
som då man ser mot ett rosenfärgadt
musselskal. Allt hade blifvit så tyst
och då jag åter såg upp fann jag, att
887
en sjunkande sol klart belyste
takrundens färgade rutor, och i detta
varma ljus stod på en gång hela
gåtan löst och jag sprang upp från
stolen.
Ja, så var det! Alla dessa gamla
reliker hade jag sett otaliga gånger
— på otaliga taflor. Hvad hette han,
den gamle, en gång så eftersökte
interiörmålaren — ack, hans namn var
redan glömdt, ehuru han icke varit
död en generation ännu... Rundt
om mig stod hans gamla modeller,
här hade han bott och verkat,
härifrån hade han sändt ut massan af de
små tysta genrebilder och
stämningsbitar, som en gång mot höga pris
hängdes i gallerier och hos enskilda.
Nu kände jag igen det hela: utanför,
i trädgården, hade han suttit och
genom den öppna paviljongdörren
i det fylliga och dock dämpade
glasljuset fått samma, i det oändliga
varierande motiv. <Det gamla
klaveret<, «<Länstolen<, <Porträttets, «<En
stilla vrås, «<Mormors hörn<«<, «<Den
tomma stolen«, «<Min paviljong<, och
så vidare, hvad allt han behagat kalla
sin älskade specialitet. En fin och
from konstnär hade han varit och
stort erkännande hade han också
fått. Men nu var alltsammans borta
— och i denna bortglömda skogsvrå
stod, sedan villan raserats, genom
någon underlig nyck blott kvar hans
gamla verkstad. Nu nämndes aldrig
mer hans namn och ingen samlare
brydde sig om att på auktionerna
ropa på hans taflor.. De kunde fås
för några mark och i muséerna voro
de för länge sedan undanflyttade till
dammiga och mörka hörn. Det hade
kommit nya gudar och äfven långt
skickligare och modernare
specialister, både nordiska och tyska, på
hans lilla läckra område. En verklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
