Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
904
vatten, munter och brusande, ilar fram.
Kring den gamla kyrkan, hvars smala
spira höjer sig rak och smärt, ligga husen
i täta klungor och bilda färgfläckar af
blekgult, skiffergrått och tegelrödt.
Glesare utströdda följa de sluttningarnas
sammetsmjuka vågor, där de sträcka sig upp
mellan granklädda svartgröna branter eller
försvinna i det aflägsnas blågrå
förtoningar.
Järnvägsstationen är en helt obetydlig
byggning i vanlig schweizerstil, men för
mig är den stämningsfull som intet annat
här. Davos är en ändpunkt, en
återvändsgränd. Vägen för hit, men ej förbi eller
vidare. För att afstiga på denna lilla
platform komma de årligen hit, dessa stora
skaror från världens alla kanter i samma
afsikt, med samma oro och hopp. Här
sätta de första gången foten på en plats,
på hvilken de tänkt så mycket och hvaraf
de hoppas allt. Deras tid här skall bli en
paus i lifvet, ett tankstreck af tvingande
nödvändighet, ett afbrott i alla de
sysselsättningar och verksamheter, från hvilka
de lösryckt sig för att här i månader eller
år stridea. ungdomens och hoppets strid
mot sjukdom och död. Här på denna
platform möter dem för första gången en
fläkt af denna underbara luft, som skall
ge dem vapen i striden, och deras blick
famnar detta egendomliga samhälle, där
alla tyckas lefva på och för denna luft
och där alla hus och bostäder öppna
IDA SAGER
fönster, balkonger och altaner mot luften
och solen.
Och det är från denna lilla platform,
som de återvända till lifvet. Tyckas de
ej lämna kvar en liten del af sig själfva,
några små atomer, till hvilka hela deras
framtid står i ett outplånligt samband.
Ty denna lilla afkrok af världen har något
alldeles oemotståndligt vinnande. Den
tager en bit af ens hjärta och i all lyckan
att vara liksom frigifven, att få återvända
till sitt eget lif, finns det dock en helt
liten smula af saknad. Det är så många
känslor, som just mötas på denna samma
punkt, och en afresa härifrån i all dess
glädje har därför något så vackert och
rörande.
Någonting af detta ”ligger i luften’”’.
Och det förefaller. mig, som om det där
något, som hvar och en lämnar kvar,
atomerna, upplöstes sig i luftens syre och
omsattes till något af det lifgifvande,
hoppfulla element, som möter hvarje
nykommande till platsen. Tankar af varma
och lyckliga hjärtan, kan man ej föreställa
sig dessa upplösta i atomer — — —
Denna teori är inte vetenskaplig, men
den inspirerades mig af det lilla
stationshuset vid ändpunkten af den Rhätiska
banan. Den kan motsägas men ej
motbevisas, förrän fullständiga analyser af
Davosluften foreligga, och till dess skyler
jag min sats med Hamlets tänjbara ord
om det myckna mellan himmel och jord
som ingen filosofi ännu drömt om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
